Dvärg(rasism?)-förutfattade meningar
Men detta är ju nödvändigtvis inte två helt skilda saker, och speciellt eftersom många - av någon anledning - menar på att det är invandrarnas fel att Mio en period av sitt liv hänvisades till Tomte, Stjärngosse eller - gud förbjude - tärna/lucia. Och att många sågar "The Hobbit", genom att på ett liknande sätt mena på att dvärgarna inte är "riktiga" dvärgar - eftersom de inte ser ut som Gimli.
Rasism är kanske ett starkt ord (Sandra den diplomatiske) - det handlar kanske mer om fördommar och förväntningar. Man utgår ifrån att det är bruna människor som bråkar om bruna pepparkakor, och man har bestämt sig för att alla dvärgar ska se ut på ett visst sätt.
"Fan vad dåligt, en del har ju knappt skägg!"
"Jävla negrer, snart får man väl inte ens baka pepparkaker'a!"
Jag förstår inte var man har dragit kopplingen. Kanske har någon hört av sig till den svenskvita* Margaretha Zetterlund och bett henne att ställa in pepparkaksdelen av ett traditionsenligt Luciatåg, men därom förtäljer ju inte historien. Istället är det kanske så att Margaretha Zetterlund - precis som hon själv säger - inte menade det så som tidningen har målat upp det. Att det rör sig om ett missförstånd i kommunikationen Rektor - 10-åring emellan. Inte för att det någonsin har hänt förut**, men det kan ju finnas ett korn av sanning i det.
Och det här med dvärgar. Alltså. 2012 borde väl svenska folket veta att ingen "ras" innefattar individer utav exakt samma sociala/psykiska/fysiska attribut. Någon är dålig på matte. Någon är fanatiskt religös. Någon tycker att öl är godare än kamomillte, och tvärt om. Och någon tycker att pepparkakor är rasistiskt - medan någon annan tycker att det är det dummaste de hört den här vintern.
Men när det kommer till kritan så har vi iallafall två saker gemensamt. Vi ska alla dö, och Miljöförstöringen. Men det är en annan historia.
*Sarkasm
** Sarkasm igen
Utkast: Aug. 22, 2012
Tappra jag lämnar alltså Kalle Anka pocketen och den mjuka sängen, för att dela med mig av lite tankar som ställer och styr i min vardag.
Nytt på hobbyfronten (eftersom det är så glest där*) är återupptagning av Pokémonkort. Av nostalgiskäl, snarare än att jag tycker det är coolt att sitta i mitt vardagsrum och säga "Umbreon använder Confuse Ray, flipa ditt coin!" med fem andra, relativt vuxna, människor.
Men det är något magiskt, en gnista av min barndom som sprakar till när man sitter där tillsammans och minns fornstora dagar med Pikachu och kompani.
I övrigt försöker jag få mitt inspelningsschema att gå ihop - än så länge går det jäkligt dåligt. Jag har dessutom gått med i styrelsen för (snart) officiellt nystartade "Östergötlands Filmindustri". Relativt passiv förening än så länge, men med många planer på skrivbordet. Spännande!
Annars då? Lite kortfilmsidéer ploppar upp i mailinkorgen hux flux, jag filar på några egna också, Rawfish ska få sina inspelningar sedan Skogsröjet klara, middag med mamma, fredagsmys med V.o.G, två skrivprojekt på G, möte med Arbetsförmedlingen och många andra go'bitar.
Och mellan det äter jag ordentligt, mamma!
*sarkasm som indikerar att jag är upptagen på hobbyfronten.
Anti-rastism – Att hata de som hatar
Jag var på semester i veckan som var, uppe i Stockholm. Och jag vet inte hur uppdaterad omvärlden är i vad som hände där i helgen, men det var mycket i rörelse. Främst var det ju Pride-festival, och det var på jakt efter det som jag och min semesterpartner of choice (Sofia Andersson, flickvän) strosade längs med Drottninggatan. Rätt vad det var så körde en polisbil upp på gatan, som egentligen är till för gångare, och jag och Sofia kikade nyfikna runt hörnet där polisen körde av. Där kunde vi se en stor folksamling, och vi tänke för oss själva att det måste vara där som Prideparaden gick av stapeln, eller åtminstonde passerade.
Så vi gav oss av.
Och vi kom fram. Det enda som gick att urskilja var i huvudsak sagda folksamling, och jag tog de tutor de höll i för glada bifall för att heja på dem eventuella paraddeltagarna som jag inte kunde se, eftersom jag stod så långt bak. Så kom det fram en kvinna till oss, med ett ihopvikt flygblad. På framsidan kunde jag läsa:
Stå upp för
människovärdet
Hatet skall inte
få segra
I broshyren kunde jag läsa om den där sjukt utjatade norgehistorien Breivik och hur omfattande hans hat var, och om att han inte var ensam om detta hat, med hänvisning till rasister runt om i världen. När jag läst färdig kunde jag plötsligt höra vad de ropade: ”Inga rasister på våra gator!”
Jag kände två väldigt olika saker när jag stod där på torget, och sakta bakades in i demonstrationståget, varteftersom folk fyllde på bakom mig. Det första var glädje. Jag var stolt över att det fanns så många i Sverige som stod upp för vad de tyckte var fel. Det gav mig trygghet i att så länge som folk sa ifrån så skulle rasismen inte få ett ordentligt fäste igen.
Min andra känsla kom plötsligt, när någon smällde av en fyverkeripjäs i folksamlingen. Det var en mer svårdefinerad känsla, och jag vill börja med att det inte var rädsla.
Snarare hjälplöshet. För i och med att en eller två personer smällde av flera fyverkerier och smällare, i och med att en kvinna i mask och toppless sprang fram och provocerade en polis, och i och med att man fick dra batong för att oskadligöra en särkilt ivrig demonstrant, så var alla dessa människors arbete ogjort. Vänsterpartiets flyers, med väl valda ord som ”Krossa rasismen” eller ”Vi har bestämt oss” slog plötsligt tillbaka på dem. Folk började skämmas för att de stod och sa ifrån, och när polisen pressade linjerna gick många hem.
Jag stod kvar en stund efter att det spårat ur, och såg på eländet. Såg hur polishästarna skyggade för smällarna, och jag tyckte att det var oprovocerat att låta det gå ut över djuren.
Dubbelmoralen var fångad i en spiral. För det jag såg var inte rättvisa. Det jag läste var inte rättvisa. Hur kunde det få vara så att när flera hundra människor stod där för att göra gott, så kunde fem individer förstöra för dem?
Jag läste i min flyers. ”Det enda de gör är att sprida hat och våld”. Hur var det här annorlunda? I teori var det väldigt annorlunda. Det var hat mot de som hatar, och om man bortsåg ifrån dubbelmoralen så var det kanske rättvisa. En tand mot en tand, liksom. Men jag såg ingen teori där. Det var en jäkla massa praktik, som spårat ur.
Tack för den rensade luften
/Sandra
Vem jag kunde vara
Hon var en besynnerlig person att skåda. Var hon vacker, eller hade hon bara en alldaglig aura av renhet runt sig?
Hennes skönhet låg inte i vem hon var, utan i vem hon hade potensialen att bli. Ett frestande renoveringsprojekt. Någon att lyfta fram till dess sanna natur, någon som ännu inte hittat sin väg, i ett samhälle där alla hade en väg. Man såg henne och tänkte ”Om…”.
Om hon hade haft smink.
Om hon hade kläder som framhävde hennes kurvor.
Om hon hade haft en mer smickrande hållning.
Om hon hade haft ett kvinnligare skratt.
Om hon log oftare, så att ögonbrynen inte låg så lågt.
Hon själv ansåg att hon hade sin väg. Säckiga kläder var bekväma, och sminket för bekymmersamt. Hon var av lat natur, och gjorde sig sällan bekymmer med sådant som hon ansåg överflödigt eller rent av onödigt.
Måhända då att hon varit vackrare om hon ansträngt sig. Men hon trodde inte det var värt det. Varför skulle hon bygga fasader av att vara någon annan? Var det inte en lögn – eller ett sätt att förvrida sanningen? Hon vaknade ju utan smink, hon somnade utan smink.
Hon misstyckte givetvis inte om någon annan sminkade sig, det fanns nog många skäl. Många gjorde det för att det var roligt, och så lät hon dem tycka.
Men hon tyckte inte det.
Och det var egentligen skit samma. För ju längre tid som gick, ju äldre hon blev, och ju längre tid hennes vänner funnits i hennes närhet, ju svårare blev frestelsen av att förändra. Man längtade efter att se henne ”blomma” på det sätt som de ansåg passade henne bäst, och tog minsta halmstrå att hitta viljan hos henne.
Tankars flykt och fantasi blev otäckt nära verklighet, vad det gällde anspelningar på hur hon kunde förändras. Hårklippningar, klänningar, röda läppar och skor krängdes verbalt runt henne som ormar, valde vägen åt henne. Som om vägen hon valt var för difus för att framgå. Som om det inte var en riktig väg.
I tjugo år fortsatte det. Hon växte, och väldigt lite förändrades. Hennes röst blev djupare av flera års funderingar, och tjockare av flera års förkyldningar.
Hennes former föll lite i kanterna, och kom snart tillbaka – beroende på hennes tillfälliga vanor.
Men de stora ”Om:en” kvarstod. Och omgivningen hade tvingat henne att försvara sin väg länge nog. Hon gav upp. Dags att bli vem hon hade potensial att bli.
/Vem jag kunde vara
Av: Diane Greenfield
Lust att skapa
Point is: det är skönt att skriva av sig, om än så lite.
Under vinters lopp har jag suttit i en kreativitetstorka som jag inte varit med om sedan mellanstadiet (något som den gången berodde på att jag fått för mig att skriva Harry Potter 5, och misslyckats ganska grovt med detta). Denna gång var anledningen vagare, och därför mindre lätt att åtgärda.
Utan att fördjupa mig vidare i dessa vaga omständigheter, går jag hellre vidare med att stolt meddela: jag är tillbaka!
Och mer sugen på att skapa än på länge! Skriva, rita, filma, bygga och sy - allt tar jag mig för, och med nöje dessutom. Nu gäller det bara att hitta ett projekt att ta ut det på, så är resten som gjort.
Tar tacksamt emot tips - involvera mig i galna planer!
Bekymrande problem (?)
Firas med storstädning och en mäktig chokladkaka med min speciella vän - som det ska vara.
Vilken vecka det har varit! Både tunga och lätta påfrestningar som ger lite perspektiv på vardagen, och ofta tänker jag "har jag några riktiga problem?". De flesta beskymmer jag har rör mina nära och mindre nära vänner. Eller är det kanske bara så att jag inte betraktar mina egna problem som bekymmer - eftersom jag vet att det löser sig?
Jag har det ju faktiskt oförskämt bra, och vet om det. Tyngsta problemet i mitt privatliv är hur man får tillbaka sin energi - och att lösa den där ekonomiska biten på bästa sätt. Piece of cake. Det värsta som kan hända är en tjock, fattig och lat Sandra som skamset får pallra sig tillbaka till mamma, vänner, flickvän eller syskon för moralpiskning. Jag vill definitivt inte hamna där - men det känns ändå som att om jag faller blint så når jag en hyfsat mjuk botten.
Så jag har igentligen flyt. Är lyckligt lottad. Men det gör att jag har lättare att bekymra mig å mina vänners vägnar. Stackars vänner... de flesta har mer problem än de förtjänar. Och alla problem kommer samtidigt.
Men det som gör mig mest bekymrad av allt är att de inte vill dela dem med mig. Det är helt enkelt inte min sociala lott i livet. Jag vill gärna tro att jag istället är optimisten, den där ljuspunkten som lättar vardagen genom alldagligt småprat, skitsnack eller pyssel. Man vill inte gärna dela med sig av problem till en sådan person, inte på grund av misstro, utan för man liksom inte vill dra med personen i fallet - så att när man själv är beredd att gå vidare så ska kompisen dröja sig kvar i problemet å sina vägar.
Jag skriver det så att alla kan se: Jag skulle försöka ge ett nytt perspektiv. Jag skulle fortfarande vara optimistisk, men resonabel. Och jag lovar att jag skulle lyssna.
För som det är nu blåser jag upp mina farhågor, spänner mitt huvud och knorvar i min mage.
/Sandra
På Kulturenshus kommer ungdommar på andra plats:
… på första plats kommer nämligen – hör och häpna – pengar. Detta upprörande argument baserar jag på ”lan”insidenten som utspelade sig på Kulturhuset nu i veckan. Finspångs Ungdomsråd, filmföreningen Fuffens och spelföreningen V.o.G – alla etablerade i Finspång – hade nämligen bokat nedervåningen på ”Kultur”huset den 22-24 februari för att gemensamt arrangera ett lan (en ”datafest” där man spelar tillsammans). Lanets syfte var att hitta aktiviteter utanför hemmet för den som ofta är blyg och drar sig för att delta i större sociala sammanhang.
Bokningen skedde i november förra året, eftersom Fuffens blivit lovade att ”gratis” få använda lokalerna förutsatt att de var ute i god tid. En slags gentjänst för de sammanlagda 80 timmarna de arbetat gratis i bioverksamheten. Hyran som de då inte betalar motsvarar en timlön på 30 – 35 kr. Inte mycket.
Problem uppstod dock när Hugo bestämde sig för att arrangera en skolfest den 23, i samma lokal. I ett vanligt bokningssystem hade Hugo fått avslag, eftersom lokalen redan var bokad. Men i Kulturhusets bokningssystem så resonerade man att Hugo borde prioriteras, sett att de betalar en avgift för att använda lokalen, medan ungdommarna skulle fått den ”gratis”.
När lanets projektledare så bokar en tid med ansvarige Lars Philipsson för att diskutera en bordfråga, bestämmer sig Philipsson för att sammankalla Hugos ansvarige krögare, Sammi, service personalen och kulturanvarige Christer Öjring. När så ungdomsrepresentanten kliver in genom dörren, oförberedd, presenteras han för de andra med ett skojfriskt ”…Och såhär ser en ’lanare’ ut”.
Efter det fick representanten försvara sin sak inför de samlade, situationen presenterades, arbetades igenom, och avslutades i favör till Hugos fest. Representanten hittade ut själv. Kompromissen som föreslogs var att ungdommarna flyttade sitt evenemang bakåt en dag, någonting som var omöjligt eftersom de inblandade parterna redan begärt ledighet ifrån sina respektive jobb.
Föreningarna gav sig inte för det. Dagen därpå dök det upp trettio ungdommar på Kulturhusets trappa, och tillsammans med Lars Philipsson argumenterade de för sin sak. Lars starkaste argumment i situationen var ”man kan inte alltid utgå ifrån att man får lokalen för att man är först. Musikskolan får ofta anpassa sig ifall t.ex Siemens vill ha lokalerna” och grävde sin grop ytterligare ett par tum djupare. Hur medvetna Siemens är om detta förblir osagt, men poängen är tydlig: Kultur kommer i andrahand.
Det slutade med att en representant till Hugo kallades in, och varvade argument som ”vi kommer inte flytta på oss” med ”jag ser gärna att vi hittar en lösning som fungerar för båda” varteftersom deras argument blev ohållbara. Det slutade med att Hugo skulle undersöka möjligheterna att byta plats på sitt evenemang från torsdagen, till tisdagen. Ett besked som lämnas på måndag…
Tyckte väl att jag såg en gris flyga förbi...
Jag har börjat fundera över min fysik. Effektfull paus.
Nu, för att reda ut begreppet, har jag tagit mig tid att motivera varför. Vaddå? Det finns bloggar om dummare saker - och jag vill inte att alla ska få fel uppfattning!
This is it: efter en lång period av soffpotatande och konditionsbrist kändes allting ändå ganska bra. Men sen kom förra terminen. Och jag föll som en fura under tryck av för mycket roliga saker att göra, och tog mig knappt över till julbreaken. Så, i fruktan för att inte palla med vad jag tycker om, ska jag nu jobba på min stamina!
Allas vår träningexpert Simon Jacobsson har ordinerat långa promenader, "enklare" muskelträningar och gärna lite yoga till det. Hmm... det här kan väl bara bli bra - eller?
Vadslagning sker i kommentarfälten - hur länge tror ni jag klarar min sunda levnadsstil?
Karriärstegen "Arbetslös"
På pappret har jag nu firat ett och ett halvt år som arbetslös, och prioriteras nu högt på Arbetsförmedlingens ”Svarta lista”. Det är jag som drar ner deras älskade genomsnitt, och deras annars så tjusiga statistik om att ”16 personer i Finspång fick jobb förra veckan”. Jag är svensken som Sverigedemokraterna ser som offer av för kraftig invandring, och det är mig Moderaterna syftar på när de kallar ungdomarna ambitionslösa.
Jag ska då passa på att påpeka att jag inte alls är ambitionslös (alla mina lärare och kära mor som vittne på detta). Och jag lider definitivt inte av svartsjuka mot de stackars invandrare som jobbar med städningen på kommunens högstadier, eller aggressioner mot pizzabagarna i stan. (”Det borde vara jag som står där och hyvlar kebab!” Knappast.)
Och det har inte varit en lätt väg. Eller snarare: det har inte varit en kort väg.
Som börda och officiell medlem av Finspångs Forbidden Ones har jag skickats mellan Arbetsförmedlingen, som ivrigt gjort reklam för diverse bemanningsföretag (eftersom detta på papper räknas som ”tjänst”), Adecco, CommuniCare, Fredagskurser i CV, Arbetsförmedlingen igen, och nu lagom till årsskiftet befordras jag till ”Vuxen Arbetslös”. Detta innebär löneförhöjning, och dagsbetalning istället för timlön.
Det innebär också – aningen mer konsekvent – att jag får en personlig handläggare och många bekymrade rynkor. För nu ska mitt fall in under förstoringsglas – hur kommer det sig att denna trevliga lilla flicka inte får något jobb?
”Jag har sagt det förut, och jag säger det igen” svarar jag då ”För jag är nöjd” (spontant nummer av Anders och Putte).
Och det är faktiskt så. Jag ju inte bara varit arbetslös – det skulle jag aldrig klara. Jag jobbar. Ett genomsnitt på 5,5 timmar om dagen, fem dagar i veckan, med en stadig lön. Men det räcker inte. Arbetsförmedlingen vill pracka på mig minst tre CV-kurser till, ifall att, och så är det ju den där historien med motiveringexperten.
Om ytterligare 8 månader går utan att jag ”får ett jobb”, så är det McDonalds för hela slanten. Slanten som lär gå åt till hyra och resekostnader. Slutet på karriärstegen ”Arbetslös” är ju som känt Socialbidrag.
/Sandra
Aftonbladet - julhetsaren och tomteförföljaren.
Triggern i sammanhanget var detta:http://publishme.se/2062994/entries/article/new/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14098884.ab
En hemskt dåligt formulerad och motiverad artikel om att Tomten bor i Finspång. Stolt äggskalle som jag är var min spontana tanke: Vasen vad kul om det vore så! Men som - om möjligt - ännu stoltare övertänkare började mina tankar så småningom springa ifrån mig. Och såhär lät det då:
Tänk om det är så? Tänk om tomten faktiskt bor i lilla Finspång, denna bortglömda del av det bortglömda Sverige? I så fall måste han ju, liksom alla stora namn, flytta nu! Inte minst för att undvika hänsynslösa fangirls, mänskliga tomtehatare och sympatisökande ledare för F.I.S.A*.
Är det här någonting som Aftonbladet tänkt på så är de onda människor. Att utsätta en så gammal man för sådan stress, och såhär dags om året! Han har väl att tänka på ändå!
Och har de inte tänkt på det så är det fasen på tiden! Var har personlig integritet tagit vägen? Gäller inte den för rödklädda tjocka män?
Det kan ju också vara en fint ifrån tidningens sida. Kanske redaktionen har slagit ihop sig med Tomten för att alla ska leta på fel ställen? Då tycker jag jättesynd om alla barn som ger sig ut i skogen för att leta efter honom!
Jag tänker skriva en historia om ett sådant barn... Så synd tycker jag om dem!
Sen är det här med "Årets julklapp". Vaddå, mata folk med stereotypiskt tänkande. Det riktigt skriker ju "Den här vill alla ha helst av allt", förutom den uppenbara reklamen för produkten/tjänsten i fråga. Och då kommer jag tillbaka till det lilla barnet. Kanske letar han/hon efter Tomten för att han/hon inte har råd med den där ultimata massarsekudden, eller Soda Streamern?
Julstress får man bara om man läser tidningen och har lite pressad framförhållning. Otherwise så går man där i sin egna värld och plockar upp (läs: köper) vad man stöter på, tar sig tid att pyssla till, och ger bort det när det närmar sig den 24:e.
Till och med städning är roligt med den inställningen, ta det från någon som alltid är i sin egna värld.
/Sandra
*Föreningen för Ideellt Stöd åt Alferna, grundad av Hermione Granger.
Blyg VS Stolt
Jag tänker vara jättetråkig och inte avslöja vilka som sjunger, för risken finns - och är stor - att någon kommer kasta bort citatet på grund av fördommar mot gruppen, eller dess anhängare.
Överväg det ett par sekunder, det är fint skrivet.
Och det passar bra till inläggets ämne. Skillnaden mellan blyg och stolt. Stolthet handlar ju om en moralisk spärr, som man inte kan nedlåta sig under. Äro-relaterat. Man sätter sin heder på spel: man är för stolt.
Blyghet är något annat. Man har egentligen inget problem med situationen i teori, men i praktiken känner man sig plötsligt överväldigad av osäkerhet.
Exempel: Vägra hålla tal för klass/jobbkompisarna på avslutningen.
Om man är för stolt så vill man inte hålla talet, eftersom man tycker sig vara en för stor människa, med ett motsägande rykte för att utföra handlingen.
Om man är för blyg så vill man kanske hemskt gärna hålla talet, men på grund av sin egen underskattning av social förmåga så tvekar man och låter bli.
Men vänta lite... Man kan ju hemsk gärna vilja hålla talet även om man är för stolt - även om man kanske inte uppträder så? Så det är ju inte alls någon skillnad emot att vara blyg...?
Handlar inte stolthet lite om att man har fått för fasta principer? Eller att omgivningen har en för tydlig uppfattning om hur man ska bete sig? Och är det verkligen sin egen stolthet man försöker leva upp till då? Är det inte omgivningens? Man kanske inte vill skämma ut dem med att visa hur fel de haft under tiden som de känt dig - eller åtminstonde inte gnugga det i deras ansikten? Eller är man för blyg då...?
Jag skulle nog vilja påstå att den stora skillnaden är att:
- Blyghet handlar om att man är orolig för vad alla andra ska tycka om det efteråt.
- Stolthet handlar om att man är orolig för vad man själv ska tycka om det efteråt.
/Sandra
Den där frisyren...
Så ursäkta att jag tjatar, men prat är ett bra sätt att bli av med ovanan... Vi kan kalla det för att gå in håret verbalt, om det förklarar mer än det förvirrar.
Såhär var det: jag har ett långt tag gått och funderat på en radikal förändring - speciellt med hjälp av fantasifulla diskutioner med min gode vän Ida, och min galna syster Malin. Plötsligt spårade det hela ur en liten smula (lesbisk lastbilsförare, om jag får generallisera) och drömmen om att ta min håroskuld glittrade i deras ögon. Visst var det en frestande tanke, att göra en så omfattande skillnad och överraska alla, men samtidigt tror jag inte att det var speciellt "Sandrigt". Något som jag fortfarande ville vara på utsidan.
Så jag spottade mig i näven och satte ihop ett moodboard, alltså ett kollage av olika inspirationskällor. Hade velat lägga upp det, men har enbart ett knögligt A4 kvar... Googla "Lightning FFXIII haircut" så får ni dock fram många av bilderna.
Sen bar det av till mamma, och med hjälp av ovanstående Malin så diskuterade vi fram en genomförbar tolkning, utifrån alla de bilder jag hade (nej, alla föreställde inte en rosahårig tv-spelsikon). Så började det klippas. En halv konsumkasse försvann. Utan överdrivt - vi tänkte väga det.
Det hela avslutades av Malin, med mousse och plattång som sina vapen.
Ja, vad kan man säga? Håroskulden tagen, och jag känner mig stolt över initsiativet. För att inte tala om resultatet!
/Sandra
Mitt första och sista "obsessioninlägg"
Idag är en sån där lång jäkla dag...
Onsdag, givetvis.
En elev kommer till morgonlektionen, givetvis.
Denne vill lära sig facebook, givetvis.
Jag har en håltimma på tre timmar innan kvällsskiftet på KH (Kulturhuset).
Givetvis.
Så för att fylla ut tiden mellan denna lektion och nästa - eftersom jag givetvis glömt lunchlådan och lönen är sen - så skriver jag någonting som jag kallat för "obsessioninlägg". Av engelskans "obsession" - "besatthet". Det som gör att fangirls över hela jorden går upp 03.00 för att köa till nya Twilight. Eller vad som binder frimärkssamlare till 4 x 4 cm pappersbitar.
Ett "obsessioninlägg" är således ett inlägg som belyser hur fantastisk någonting som jag är besatt av är. Exempel (citatet som följer är endast ett utryck av ironi och representerar inte på något sätt skribenten eller dennes åsikter): OMG LADY GAGA ÄR SÅ JÄVLA BRAAAAAAAAAAA!
Så här kommer alltså mitt (det gör det här däremot):
OMG NICK PITERA ÄR SÅ JÄVLA BRA!! Igår kom jag att tänka på mannen (för bara en riktig man vågar sjunga som en tjej) och var givetvis tvungen att söka upp ett klipp på youtube föreställande honom.
Kort information (tjejskrik): Jobbar - ironi - på Pixar Animation Studios. Men trots det fick han sitt kändissbreak genom att sjunga Disneysånger i korus. Alla stämmor. Alla. Mest känd är han för sin "One Man Disney Movie" där han mixar ihop cräm de la cräm av låtar ur de vackert tecknade klassikerna.
Min första reaktion var: Han är duktig på att mima. Min andra reatkion var: O.O!!!
Mimar INTE. Jag tänker lägga upp en länk och lämna resten till mina beundrandsvärda läsare (Ida och mamma).
http://www.youtube.com/watch?v=Zp1BYzIVi0U&feature=related
Myrfredag!
Bakgrundshistorien: Möta Simon på ABF för att undersöka om scen 3 i den nya filmen håller måttet. Inget körkort, ingen cykel, och får således gå.
Illustrationen:
Jag kliver ut genom dörren, efter en instängd förmiddag med osunt lång sovmorgon. Den kalla luften slår omedelbart rosor på mina kinder, men friskheten som den för med sig sveper undan obehaget. Huset står i skugga och hindrar solstrålarna att värma mig. Men det känns okej, barnskratten från innergårdens ungar får mig att le - jag minns hur jag själv brukade stoja och klättra så här års, för knappt tio år sedan.
När jag rundar hörnet lyser himlen upp som om den var glad att se mig. Reflexmässigt ler jag tillbaka, och sprider ofrivilligt leendet till min mötande granne. Jag tar upp min bok - en lånad pocket av Dean Koontz - för att dela dagen med en spännande berättelse.
I ett myrsamhälle som Finspång är fredagseftermiddagarna de bästa dagarna i veckan. Och en solstrålande höstdag bland de bästa på året. Varje gång jag ser upp ifrån min bok möter jag skämtande tonåringar, ser byggarbetare påväg till en korvmojje, och hur byns befolkning av blandade ursprung och åldrar glatt hejar på varandra.
Sjön - eller vattendraget - i centrum glittrar, och jag kan inte hjälpa att jag skrattar åt en fågelmatande gammal dam, som plötsligt finner sig omgiven av änder, duvor och en och en annan fiskmås.
Jag försöker tänka på viktiga, mindre trevliga saker (hyra, stressiga projekt och allmän hets), men kommer till insikten att jag ändå inget kan göra där jag går. Så - i gott förtroende för att lönen kommer nästa helg, Rickard Jaas hjälper mig med redigeringen, manuset skrivs så småningom osv - återgår jag till min bok och att le mot alla jag möter.
Idag är min värld perfekt.
Dagens j*vla ungdomar...! (ett offensivt inlägg om "modebögar")
Idag blev jag rädd. Jag blev faktiskt riktigt jäkla livrädd. Anledningen är ovanstående diskution, angående ett foto på facebook - populärt socialt medie över internet. Där diskuterade ett gäng unga tjejer begreppet "modebög", under motiveringen hurvida en kille var det eller inte.
Följande faktorer skrämmer mig:
- "A"'s - ljusgrå bild - motivering till ordets betydelse. Att personen skulle vara homosexuell är inte nämnt, men att vara modebög skulle innebära att man åtminstånde är lika "fjollig" som en.
- Det faktum att (alias) R - "röd" bild - förnekar betydelsen av ordet "modebög" på grund av dess verbala funktion i vardagligt tal. Hon menar att "bara för man är modebög är man ju inte homosexuell", när det i själva verket är exakt vad ordet innebär. (Precis som att många tror att man kan säga "neger" bara för att alla andra gör det, och därmed avdramatiserar den respektlösa effekten - trots att öknamnet är klassat offensivt).
- "Bara för att det låter bra" - ännu ett klockrent uttalande av R. Sätter verkligen ord på hur lätt de tar på ordets använding, och missar hur sårande det faktisk kan vara för någon som är bög och tycker om mode. Speciellt med tanke på hur R menar att det är något negativt.
- R fortsätter efter det. "Fast enligt mig är de dom som följer normen å inte kan besluta något själv utan måste tänka på va världen skulle tycka , alltså dom som inte har stake nog att stå upp för sina åsikter".......... Vafan! Sen när är "bög" synonymt med att anpassa sig efter normen? Eller är det någonting som jag inte fattar? En modebög skulle alltså vara en person som inte står upp för sig själv, någon som rättar sig efter ledet? Jag skulle vilja påstå det motsatta. Även om många irriterar sig på män som uppträder utseéndefixerat och feminint - som jag antar är betydelsen av detta korkade begrepp - så står de för det åtminstonde.
- Hur "M" - mörkgrå bild - efter ett tag ger med sig. Som om R's motargument presenterats som logiska. Plötsligt är betydelsen av ordet mycket bättre - "Så länge hon inte menar att de är bögar kan man ju säga det...".
- Sättet de skrattar bort det, utan notis om hur de precis förbättrat sina egna och sina läsares uppfattning om hur en bög beter sig.
Parallella världar - tankenöt of the day...
Jag gick där som bäst och filosoferade, på hur olika en individ är jämnfört med en annan. Fruktansvärt olika. Olika livserfarenheter, olika livsvillkor, olika läggningar och religösa övertygelser. Olika världsuppfattningar till och med. Jag kom att tänka på att om man inte känner till lika mycket naturvetenskap som en annan, kan man knappast räkna det som att man har samma uppfattning om hur allting fungerar.
Kanske har man inte ens tillräkligt med kunskap för att rättmättigt kunna påstå att man har en uppfattning om ämnet överhuvudtaget.
Likväl fungerar ju jorden, oavsett vem av alla miljoner individer som har tolkat systemet rätt. Den senaste modeflugan har varit att tro på den som bäst kan bevisa sina teorier. Men när bevisen motbevisar varandra, eller teorierna förefaller lika logiska?
För mig personligen skulle det lika gärna vara Gud som skapat jorden - enligt Biblen - som Big Bang och evolutionsteorin enligt den där kända proffesorn. Eftersom jag inte är tillräkligt intresserad av någon av teorierna för att bekymra mig om faktan som ligger bakom. En relativt lat inställning, men uppriktig. För mig är det viktigaste att det fungerar, och att det ska göra det i fortsättningen.
Kan man övertyga en proffesor om Guds existens? Kan man tuta i en präst evolutionsteorin? Skulle någon kunna bevisat för Hitler människors lika värde, och misstaget att höja den germanska rasen över de andra? Kanske - om de velat lyssna. Om man inte är för starkt övertygade om sin egen världsbild.
Tillbaka till ämnet.
Min poäng är att, om nu folk med starka, tydligt fungerande världsbilder inte går att övertyga om att "konkurerande" teorier kan finnas i samexistens med ens egen, och därmed är fel (svag parallell till Sveriges politiker, som inte håller med varandra av princip) - lever de då i samma värld?
Eller har de skurit av sig från den gemensamma "mellanvärlden" av personer som inte bryr sig - för att enas i en egen, parallell, värld där alla tycker och tänker som dem? Eller åtminstånde borde?
Begreppet "parallell värld" utesluter ju faktiskt inte att det kan bestå av förklarliga, vardagligt fysiska fenomen, även om man vanligtvis förknippar det med långa resor a lá "Star Gate".
Värt att tänka på...
/Sandra
Tragedin...
Jag skulle kunna diskutera ironin i att terroristen som hålls skyldig inte - mot mångas förmodan - var en buskig karl ifrån Irak med "Gud" som ledstjärna, utan en medelmåtta, hyfsat snygg, med starka och ovanligt dumma åsikter. Jag skulle också kunna sympati-skriva om de stackars offren, eller skämta bort det med en norgehistoria. Av någon anledning känns allting lika smaklöst, för det jag reagera på är inte själva händelsen. Utan att andra reagerar på den.
Självklart är det bättre än ingenting. Men hysterin. Allt är en sensation.
För mig är det mest tragiska att liknande fenomen händer varje dag. Folk blir grundlurade - no news. Folk dör - no news. Skillnaden ligger i att det var i tillräckligt liten skala för att våra hjärnor kan fatta att det händer på riktigt, och tillräckligt nära för att vi ska kunna relatera till det.
Självklart är även jag illa berörd av den sida av människor som är ondskefulla. Och i vilken utsträckning sedan. Men å andra sidan lider yngre personer plågsammare dödar än så. Varje dag. Och imorgon, och nästa år.
Tv-reklamen handlar om utländska barn som sakta dör svältdöden. Det finns även tv-reklam om svenska, blonda barn som drömmer om att dansa balett på operan, eller medverka i film, i väntan på deras långsamma sjukdom ska sätta in nådastöten. Och kasserar lika mycket pengar.
Det ända argummentet jag kan komma på som rättfärdigar situationen är "lika mycket människovärde - lika mycket pengar". Men även det är tvivelaktigt, så vi å ena sidan kan spara liv, å andra sidan förverkliga drömmar. Och då är det inte människovärde vi pratar, utan livskvalitet, den lilla tid de har kvar. Livskvalitet är en lyx, och då ser jag hellre att jag spenderar pengar på barn och vuxna som fortfarande har en chans att överleva.
Känslokallt? Kanske. Men det ända sättet för mig att inte bli galen av det ofantliga lidande som utgör hälften av våra liv, är att tänka praktiskt. Jag klarar inte av att personligen engagera mig i alla mängder av de dödsfall som finns, men jag erkänner dess skala, dess innebörd och dess nödvändighet för att ursäkta det underbara som utgör andra halvan av livet.
Vilket också gäller Norgemassakern.
Att tukta en Pevensie...
Nej, den karaktär jag vill lyfta fram är lands- och blodsförrädaren Edmund Pevensie.
(Kort fakta för er som inte är lika inbitna Narnialäsare/tittare som jag:)
Bok/Böcker: Narnia; Häxan och Lejonet, Prins Caspian, Caspian och Skeppet Gryningen.
Plottwist: Går - i Häxan och Lejonet - över till den Vita Häxans sida, då han blir lovad makt och godis. (Återkommer till detta). Han blir i samma bok god igen.
Familj: Näst yngsta barnet i en syskonskara om fyra (Peter, Susan, Edmund och Lucy). Pappan är ute i krig, och syskonen tvingas resa ifrån sin mamma i början av andra (?) världskriget.
Diskutionen brukar kretsa kring: Är Edmund en god eller ond kille? Förtjänar han Aslans förtroende och sina syskons förlåtelse?
"Argument Ond": Edmund är beredd att sälja sina syskon till Vita Häxan mot godis!
"Argument God": Till detta hör ju att Vita Häxan är en viljestark och karismatisk kvinna, och att vem som helst av syskonen hade förmodligen fallit för hennes (dåvarande) charm. Troligtvis var också det godis Edmund åt av förhäxat.
Då det inte finns starka grunder eller bevis för det sista argumentet (Förtrollat Godis) stryks det snabbt ur protokollet.
"Argument God": Men Edmund inser ju snart sitt misstag, och ångrar sig. I de senare böckerna gör denna insident honom till en av de starkaste följarna av Aslan, efter Lucy.
"Argument Ond": Samvete är lätt att känna efteråt, men det är på grund av honom som Aslan offrar sig på stenbordet - en klar koppling till hur Jesus måste betala för människans synder i Bibeln. (Jag ser inte, jag hör inte - lalalala!)
"Argument God": Han betalar också för det, genom att senare i boken (spoiler-alert) offra sig själv i "Slaget om Beruna" i slaget mot Häxan. I denna stid är han också minst lika stor kommandör och strategiker som hans storebror Peter.
"Argument Ond": När vi ändå jämnför med Peter, han skulle ju aldrig överge sina syskon som Edmund gjorde. Han har - till skillnad från Edmund - ansvarskänslor.
"Argument God": Men Peter har också fått allting lite för lätt i livet. Edmund har kämpat hela sitt liv med att bli sedd som vuxen av de övriga syskonen, utan att få bekräftelse. När så Vita Häxan erbjuder det, så blir han såklart fylld av lyckokänslor. Häxan verkar rättvisare.
"Argument Ond": Och det är just den saknaden av känsla för rätt och fel som gör honom ond.
"Argument God": Det gör honom inte ond, det gör honom till ett lättmanipulerat barn. När han mognar så blir han mer säker i sin rättskänsla.
"Argument Ond": Men i "Skeppet Gryningen" får vi igen se bevis på hans underliggande girighet och förakt mot sin omgivning. Han är beredd att utmana Caspians ledarskap för guld och materiella ting, för att höja sig själv till skyarna.
"Argument God": Även här frestas han av en förtrollning, men även om så inte var fallet så är han korta "återfall" rättfärdigat, då han under hela sitt liv fått stått i Peters skugga. När han äntligen åker ut på ett äventyr utan Peter upptäcker han att han istället står i skuggan av Caspian. Och lägg märke till att han snabbt lugnar ner sig igen när han hör Lucy (i boken: Aslan) be honom, en bedrift som ingen ond människa skulle lyckats med.
"Argument Ond": Men om nu Edmund är en sån helylle kille, varför väljer de onda makterna gång på gång att fresta honom? De måste väl inse att han är den svaga länken?
"Argument God": Eller blir han den svaga länken för att de onda makterna frestar honom? När Edmund får göra som han vill, utan påverkan från omgivningen, blir han en god och rättvis kung. Bland folk var han känd som "Edmund the Just", vilket säger en hel del om honom.
Tack för visat intresse!
I stan kan man inte gå barfota...
Jag filosoferade härom dagen om fenomenet med ökningen av antalet självmord. Därmed är inte sagt att jag har några konkreta siffror, men på omvägar har jag hört att det bara blir fler och fler, och enligt många krymper dessa personer i åldrarna. Jag tänker inte heller gå in på hurvida jag tycker det krävs mod eller inte att ta självmord, utan lämnar topicen med "det är modigare att fortsätta leva".
Det som istället upptar mina tankar är "Varför?!". Jag menar, vi (åtminstånde halva befolkningen) lever ju under en oskattbar lyx. Vi har tillgång till fem sorters makaroner i vilket köpcenter som helst, trivs bäst med fyra kuddar i sängen, och hushållet är försätt med minst tre fjärrkontroller, och allt som hör till.
Vad gör att man hellre kastar sig in i en ovis ridå av - förmodligen - evig vila, framför dessa fyra kuddar? Och vad gör att vi inte först donerar minst en av de fyra till välgörenhet?
Jag är övertygad om att källan är att majoriteten bor i mer eller mindre befolkade områden. Och i stan kan man inte gå barfota. Tänk på vad detta innebär.
Det innebär att någon har kastat/tappat glas på marken.
Det innebär att det knappt finns gräs att gå på.
Det innebär att marken är klibbig av utspottade tuggummin, bortslösade glassar och femkronorsdressing från McDonalds.
Och framför allt: det innebär att vi inte kommer ut ur våra skor!
Här tog jag paus i mina filosofier för att ta av mig skorna. Jag kastade mig förskräckt upp mot närmaste gräsplätt - nära nog, som tur var - och lade mig tillrätta under en björk, i sällskap av min Sofia. Förändringen var omedelbar. Plötsligt kunde jag njuta av värmen, som tidigare verkat olidligt kokhet på min väg hem från jobbet. Och vartefter som mina bulltande fötter knep grästrån med tårna blev det till en stadig rytm som fick mig att känna mig levande, och tänka på låten "Vandraren".
Men i stan kan man inte gå barfota, jag är själv offer för skotvånget. Ett tvång som man inte kan anklaga något styre för, utan som växer med våra medmänniskors oansvar. Och med vårat eget. Det är ett tvång som blir vad vi gör det till, och som med åren blir naturligt. Som ett barn som inser att de inte längre kan sitta på mattan, för där är fullt med gamla leksaker. Och istället för att göra rent så sätter det sig på högen iställer.
När ett barn får växa upp i allt det här snusket - se hur det liksom ingår i vardagen - drabbas det av ett undermedvetet dåligt samvete, och välbekant "pirr i magen". Och ett av tre alternativ sker:
- Vi lever med det!
- Vi gör något åt det!
- Vi tar livet av oss!
Ju smutsigare det blir, dessto mer sällan får vi tillfälle att gå barfota. Och ju enklare blir det att välja alternativ tre.
/Sandra Tengvall
Du Jalle...
... jag har tänkt...
På det här med nationalsången. Det verkar som att det inte finns någon som egentligen tycker om den, av olika anledningar.
Många patrioter anser den för "menlös", och det kan jag förstå. Den hyllar ju mer Norden i stort, och förtjänar den att vara en nationalsång - om den inte handlar om vår nation?
Många anti-rasister/anti-nationallister - å andra sidan - ser den ju som något slags hot mot vårat mångfaldiga samhälle, för att den någonstans utesluter alla de svenska medborgarna och enbart tilltalar de som (som Mr Malfoy skulle utryckt det) är "renblodiga". Jag håller givetvis inte med, men ser ändå att den fått någon slags nynationallistisk stämpel. Var nu den kom ifrån...
Rockfantasterna vill ha något ösigare, popfantasterna något mer aktuellt, dansbandsanhängarna vill spela upp en nyverision av ett band med svenskt dubbelnamn.
Så varför har vi kvar den? Jo, mångfald i all ära, men det är svårt att enas under en flagga när alla kännner olika. Axelryckning är en standardfras när man varken vill förolämpa eller verka för engagerad, och svenskarna i alla dess former har bemästrat tekniken. Så även i det här fallet, och nationalsången har fått stå kvar. "Upp till var och en om man vill sjunga den eller inte."
Grubblare som jag är har jag efter mycket om och men tagit fram den självklara efterträdaren till vår gamla fria. En låt som Sverige vid milleniumskiftet kom överens om att låta representera landet, mer eller mindre offeciellt. En låt med fightingspirit, en låt med glöd och passion! En låt som är trallvänlig i sin enkelhet, men lett under en stark stämma blir ett dånande vrål från landet Lagom. Utan att förolämpa någon!
Jag tänker, naturligtvis, på Roger Pontare - När vindarna viskar mitt namn.
