I stan kan man inte gå barfota...
Jag filosoferade härom dagen om fenomenet med ökningen av antalet självmord. Därmed är inte sagt att jag har några konkreta siffror, men på omvägar har jag hört att det bara blir fler och fler, och enligt många krymper dessa personer i åldrarna. Jag tänker inte heller gå in på hurvida jag tycker det krävs mod eller inte att ta självmord, utan lämnar topicen med "det är modigare att fortsätta leva".
Det som istället upptar mina tankar är "Varför?!". Jag menar, vi (åtminstånde halva befolkningen) lever ju under en oskattbar lyx. Vi har tillgång till fem sorters makaroner i vilket köpcenter som helst, trivs bäst med fyra kuddar i sängen, och hushållet är försätt med minst tre fjärrkontroller, och allt som hör till.
Vad gör att man hellre kastar sig in i en ovis ridå av - förmodligen - evig vila, framför dessa fyra kuddar? Och vad gör att vi inte först donerar minst en av de fyra till välgörenhet?
Jag är övertygad om att källan är att majoriteten bor i mer eller mindre befolkade områden. Och i stan kan man inte gå barfota. Tänk på vad detta innebär.
Det innebär att någon har kastat/tappat glas på marken.
Det innebär att det knappt finns gräs att gå på.
Det innebär att marken är klibbig av utspottade tuggummin, bortslösade glassar och femkronorsdressing från McDonalds.
Och framför allt: det innebär att vi inte kommer ut ur våra skor!
Här tog jag paus i mina filosofier för att ta av mig skorna. Jag kastade mig förskräckt upp mot närmaste gräsplätt - nära nog, som tur var - och lade mig tillrätta under en björk, i sällskap av min Sofia. Förändringen var omedelbar. Plötsligt kunde jag njuta av värmen, som tidigare verkat olidligt kokhet på min väg hem från jobbet. Och vartefter som mina bulltande fötter knep grästrån med tårna blev det till en stadig rytm som fick mig att känna mig levande, och tänka på låten "Vandraren".
Men i stan kan man inte gå barfota, jag är själv offer för skotvånget. Ett tvång som man inte kan anklaga något styre för, utan som växer med våra medmänniskors oansvar. Och med vårat eget. Det är ett tvång som blir vad vi gör det till, och som med åren blir naturligt. Som ett barn som inser att de inte längre kan sitta på mattan, för där är fullt med gamla leksaker. Och istället för att göra rent så sätter det sig på högen iställer.
När ett barn får växa upp i allt det här snusket - se hur det liksom ingår i vardagen - drabbas det av ett undermedvetet dåligt samvete, och välbekant "pirr i magen". Och ett av tre alternativ sker:
- Vi lever med det!
- Vi gör något åt det!
- Vi tar livet av oss!
Ju smutsigare det blir, dessto mer sällan får vi tillfälle att gå barfota. Och ju enklare blir det att välja alternativ tre.
/Sandra Tengvall
