En smula luft

Sofia spelar Skyrim. Klockan är över läggdags sedan ett par halvtimmor, och jag fick den fixa idéen att det var dags att skriva av mig lite.
Tappra jag lämnar alltså Kalle Anka pocketen och den mjuka sängen, för att dela med mig av lite tankar som ställer och styr i min vardag.
Nytt på hobbyfronten (eftersom det är så glest där*) är återupptagning av Pokémonkort. Av nostalgiskäl, snarare än att jag tycker det är coolt att sitta i mitt vardagsrum och säga "Umbreon använder Confuse Ray, flipa ditt coin!" med fem andra, relativt vuxna, människor.
Men det är något magiskt, en gnista av min barndom som sprakar till när man sitter där tillsammans och minns fornstora dagar med Pikachu och kompani.
I övrigt försöker jag få mitt inspelningsschema att gå ihop - än så länge går det jäkligt dåligt. Jag har dessutom gått med i styrelsen för (snart) officiellt nystartade "Östergötlands Filmindustri". Relativt passiv förening än så länge, men med många planer på skrivbordet. Spännande!

Annars då? Lite kortfilmsidéer ploppar upp i mailinkorgen hux flux, jag filar på några egna också, Rawfish ska få sina inspelningar sedan Skogsröjet klara, middag med mamma, fredagsmys med V.o.G, två skrivprojekt på G, möte med Arbetsförmedlingen och många andra go'bitar.

Och mellan det äter jag ordentligt, mamma!

*sarkasm som indikerar att jag är upptagen på hobbyfronten.

Jag var på semester i veckan som var, uppe i Stockholm. Och jag vet inte hur uppdaterad omvärlden är i vad som hände där i helgen, men det var mycket i rörelse. Främst var det ju Pride-festival, och det var på jakt efter det som jag och min semesterpartner of choice (Sofia Andersson, flickvän)  strosade längs med Drottninggatan. Rätt vad det var så körde en polisbil upp på gatan, som egentligen är till för gångare, och jag och Sofia kikade nyfikna runt hörnet där polisen körde av. Där kunde vi se en stor folksamling, och vi tänke för oss själva att det måste vara där som Prideparaden gick av stapeln, eller åtminstonde passerade.

Så vi gav oss av.

Och vi kom fram. Det enda som gick att urskilja var i huvudsak sagda folksamling, och jag tog de tutor de höll i för glada bifall för att heja på dem eventuella paraddeltagarna som jag inte kunde se, eftersom jag stod så långt bak. Så kom det fram en kvinna till oss, med ett ihopvikt flygblad. På framsidan kunde jag läsa:

Stå upp för
människovärdet
Hatet skall inte

få segra

I broshyren kunde jag läsa om den där sjukt utjatade norgehistorien Breivik och hur omfattande hans hat var, och om att han inte var ensam om detta hat, med hänvisning till rasister runt om i världen. När jag läst färdig kunde jag plötsligt höra vad de ropade: ”Inga rasister på våra gator!” 

Jag kände två väldigt olika saker när jag stod där på torget, och sakta bakades in i demonstrationståget, varteftersom folk fyllde på bakom mig. Det första var glädje. Jag var stolt över att det fanns så många i Sverige som stod upp för vad de tyckte var fel. Det gav mig trygghet i att så länge som folk sa ifrån så skulle rasismen inte få ett ordentligt fäste igen.

Min andra känsla kom plötsligt, när någon smällde av en fyverkeripjäs i folksamlingen. Det var en mer svårdefinerad känsla, och jag vill börja med att det inte var rädsla.

Snarare hjälplöshet. För i och med att en eller två personer smällde av flera fyverkerier och smällare, i och med att en kvinna i mask och toppless sprang fram och provocerade en polis, och i och med att man fick dra batong för att oskadligöra en särkilt ivrig demonstrant, så var alla dessa människors arbete ogjort. Vänsterpartiets flyers, med väl valda ord som ”Krossa rasismen” eller ”Vi har bestämt oss” slog plötsligt tillbaka på dem. Folk började skämmas för att de stod och sa ifrån, och när polisen pressade linjerna gick många hem.

Jag stod kvar en stund efter att det spårat ur, och såg på eländet. Såg hur polishästarna skyggade för smällarna, och jag tyckte att det var oprovocerat att låta det gå ut över djuren.

 

Dubbelmoralen var fångad i en spiral. För det jag såg var inte rättvisa. Det jag läste var inte rättvisa. Hur kunde det få vara så att när flera hundra människor stod där för att göra gott, så kunde fem individer förstöra för dem?

Jag läste i min flyers. ”Det enda de gör är att sprida hat och våld”. Hur var det här annorlunda? I teori var det väldigt annorlunda. Det var hat mot de som hatar, och om man bortsåg ifrån dubbelmoralen så var det kanske rättvisa. En tand mot en tand, liksom. Men jag såg ingen teori där. Det var en jäkla massa praktik, som spårat ur.

Tack för den rensade luften
/Sandra