Bekymrande problem (?)
Ah, alla hjärtans dag!
Firas med storstädning och en mäktig chokladkaka med min speciella vän - som det ska vara.
Vilken vecka det har varit! Både tunga och lätta påfrestningar som ger lite perspektiv på vardagen, och ofta tänker jag "har jag några riktiga problem?". De flesta beskymmer jag har rör mina nära och mindre nära vänner. Eller är det kanske bara så att jag inte betraktar mina egna problem som bekymmer - eftersom jag vet att det löser sig?
Jag har det ju faktiskt oförskämt bra, och vet om det. Tyngsta problemet i mitt privatliv är hur man får tillbaka sin energi - och att lösa den där ekonomiska biten på bästa sätt. Piece of cake. Det värsta som kan hända är en tjock, fattig och lat Sandra som skamset får pallra sig tillbaka till mamma, vänner, flickvän eller syskon för moralpiskning. Jag vill definitivt inte hamna där - men det känns ändå som att om jag faller blint så når jag en hyfsat mjuk botten.
Så jag har igentligen flyt. Är lyckligt lottad. Men det gör att jag har lättare att bekymra mig å mina vänners vägnar. Stackars vänner... de flesta har mer problem än de förtjänar. Och alla problem kommer samtidigt.
Men det som gör mig mest bekymrad av allt är att de inte vill dela dem med mig. Det är helt enkelt inte min sociala lott i livet. Jag vill gärna tro att jag istället är optimisten, den där ljuspunkten som lättar vardagen genom alldagligt småprat, skitsnack eller pyssel. Man vill inte gärna dela med sig av problem till en sådan person, inte på grund av misstro, utan för man liksom inte vill dra med personen i fallet - så att när man själv är beredd att gå vidare så ska kompisen dröja sig kvar i problemet å sina vägar.
Jag skriver det så att alla kan se: Jag skulle försöka ge ett nytt perspektiv. Jag skulle fortfarande vara optimistisk, men resonabel. Och jag lovar att jag skulle lyssna.
För som det är nu blåser jag upp mina farhågor, spänner mitt huvud och knorvar i min mage.
/Sandra
Firas med storstädning och en mäktig chokladkaka med min speciella vän - som det ska vara.
Vilken vecka det har varit! Både tunga och lätta påfrestningar som ger lite perspektiv på vardagen, och ofta tänker jag "har jag några riktiga problem?". De flesta beskymmer jag har rör mina nära och mindre nära vänner. Eller är det kanske bara så att jag inte betraktar mina egna problem som bekymmer - eftersom jag vet att det löser sig?
Jag har det ju faktiskt oförskämt bra, och vet om det. Tyngsta problemet i mitt privatliv är hur man får tillbaka sin energi - och att lösa den där ekonomiska biten på bästa sätt. Piece of cake. Det värsta som kan hända är en tjock, fattig och lat Sandra som skamset får pallra sig tillbaka till mamma, vänner, flickvän eller syskon för moralpiskning. Jag vill definitivt inte hamna där - men det känns ändå som att om jag faller blint så når jag en hyfsat mjuk botten.
Så jag har igentligen flyt. Är lyckligt lottad. Men det gör att jag har lättare att bekymra mig å mina vänners vägnar. Stackars vänner... de flesta har mer problem än de förtjänar. Och alla problem kommer samtidigt.
Men det som gör mig mest bekymrad av allt är att de inte vill dela dem med mig. Det är helt enkelt inte min sociala lott i livet. Jag vill gärna tro att jag istället är optimisten, den där ljuspunkten som lättar vardagen genom alldagligt småprat, skitsnack eller pyssel. Man vill inte gärna dela med sig av problem till en sådan person, inte på grund av misstro, utan för man liksom inte vill dra med personen i fallet - så att när man själv är beredd att gå vidare så ska kompisen dröja sig kvar i problemet å sina vägar.
Jag skriver det så att alla kan se: Jag skulle försöka ge ett nytt perspektiv. Jag skulle fortfarande vara optimistisk, men resonabel. Och jag lovar att jag skulle lyssna.
För som det är nu blåser jag upp mina farhågor, spänner mitt huvud och knorvar i min mage.
/Sandra
