(En hyllning till) Årstider
Att älska en sommar, är ingen konst.
Innerst inne längtar vi var och en efter dess älskvärda värme, dess svalkande vindar, och dess ljusa nätter. De nätter som under sitt flyktiga mörker delar med oss strålglansen av tusen stjärnor. Att föredra den över någon av våra övriga årstider – det är svårare. Den som av hela sitt hjärta förmår sig att njuta av den passionerade sommaren, är en person av levnadsglädje och sorglöshet, om så bara för en stund.
Men den som älskar våren, älskar dess renhet.
Det är den ärligaste kärleken av de fyra, för den kommer av spontana känslor, den morgonfriska solen, den blygsamma vinden. Vårens spröda knoppar och mjuka blomblad, hemkomsten av fåglar som vintern saknat. Fåglar som vintern kommer få längta efter för alltid.
För den som älskar vintern, är stark i sig själv.
Stark att ta emot den kyla som kommer, och stark nog att se de gyllene ögonblick som är viktigare. Stolt nog att stå över de råa stormarna, ljus nog att skildra det tidiga mörkret.
Dock finns det ännu en årstid, en årstid efter sommarens pigga stjärnor, och innan vinterns solida snöfall. En årstid av färg, en årstid av nakna träd och kall betong. Mörker som sakta närmar sig, fåglar som flyr dess grånad, på jakt efter den förlorade sommaren. Naturen åldras, vissnar, vittrar.
Hösten.
Tiden för eftertanke, tiden för nytänkande. En skatt för den som söker. Trädkronornas fyrverkerier lockar fram äventyraren och vandraren, och får poeten att gråta bittert över sin egen svaghet. Den får den starke att vekna, och den svage att blomma. Den varnar för ensamma nätter, den är en nostalgisk hyllning till sommarens lätta dagar.
Men i sig själv, sin kärna, är den av blygsam natur. Som i det tysta syr sina vissnande träd en klar skrud av rött och guld, och med sorg drar tillbaka sina blommor till jorden. Och lämnas ensam.
Hösten är en årstid för den vemodige, en årstid för mig.
(copyright)
Texten gillas!! Tropiskt klimat i all ära, men jag vet att jag inte skulle stå ut med evig sol och värme. Årstiderna är ju det allra allra bästa med vårt klimat här i norden, det som markerar tiden och som gör att man alltid känner sig i rörelse, som att man är påväg någonstans. Lyckligtvis hör jag till dem som alltid älskar just den årstiden som råder allra allra mest^^ Det bästa med våren är att alla är så entusiastiska och letar efter allehanda vårtecken, och delar med sig och jämför. Första tussilagon är en stor nyhet... varje år^^
Sandra! Du skriver så vackert att jag blir gråtfärdig idag (natt)!
Ja, våren är underbar! Och det klart att man älskar den första tussilagon, det blir ju den första solen man sett på nästan sju månader (med lite otur).
Och tack Ida, jag kände för att skriva av mig litegran, och det här är resultatet :D
