Blyg VS Stolt
"I'm to shy to ask, I'm to proud to lose" sjöng de. Identifierar mig lite med det, men beundrar framför allt hur orden fångar en hel karaktärs beteende, förenklar det, och låter budskapet klinga fram till alla, och socialt acceptera det.
Jag tänker vara jättetråkig och inte avslöja vilka som sjunger, för risken finns - och är stor - att någon kommer kasta bort citatet på grund av fördommar mot gruppen, eller dess anhängare.
Överväg det ett par sekunder, det är fint skrivet.
Och det passar bra till inläggets ämne. Skillnaden mellan blyg och stolt. Stolthet handlar ju om en moralisk spärr, som man inte kan nedlåta sig under. Äro-relaterat. Man sätter sin heder på spel: man är för stolt.
Blyghet är något annat. Man har egentligen inget problem med situationen i teori, men i praktiken känner man sig plötsligt överväldigad av osäkerhet.
Exempel: Vägra hålla tal för klass/jobbkompisarna på avslutningen.
Om man är för stolt så vill man inte hålla talet, eftersom man tycker sig vara en för stor människa, med ett motsägande rykte för att utföra handlingen.
Om man är för blyg så vill man kanske hemskt gärna hålla talet, men på grund av sin egen underskattning av social förmåga så tvekar man och låter bli.
Men vänta lite... Man kan ju hemsk gärna vilja hålla talet även om man är för stolt - även om man kanske inte uppträder så? Så det är ju inte alls någon skillnad emot att vara blyg...?
Handlar inte stolthet lite om att man har fått för fasta principer? Eller att omgivningen har en för tydlig uppfattning om hur man ska bete sig? Och är det verkligen sin egen stolthet man försöker leva upp till då? Är det inte omgivningens? Man kanske inte vill skämma ut dem med att visa hur fel de haft under tiden som de känt dig - eller åtminstonde inte gnugga det i deras ansikten? Eller är man för blyg då...?
Jag skulle nog vilja påstå att den stora skillnaden är att:
/Sandra
Jag tänker vara jättetråkig och inte avslöja vilka som sjunger, för risken finns - och är stor - att någon kommer kasta bort citatet på grund av fördommar mot gruppen, eller dess anhängare.
Överväg det ett par sekunder, det är fint skrivet.
Och det passar bra till inläggets ämne. Skillnaden mellan blyg och stolt. Stolthet handlar ju om en moralisk spärr, som man inte kan nedlåta sig under. Äro-relaterat. Man sätter sin heder på spel: man är för stolt.
Blyghet är något annat. Man har egentligen inget problem med situationen i teori, men i praktiken känner man sig plötsligt överväldigad av osäkerhet.
Exempel: Vägra hålla tal för klass/jobbkompisarna på avslutningen.
Om man är för stolt så vill man inte hålla talet, eftersom man tycker sig vara en för stor människa, med ett motsägande rykte för att utföra handlingen.
Om man är för blyg så vill man kanske hemskt gärna hålla talet, men på grund av sin egen underskattning av social förmåga så tvekar man och låter bli.
Men vänta lite... Man kan ju hemsk gärna vilja hålla talet även om man är för stolt - även om man kanske inte uppträder så? Så det är ju inte alls någon skillnad emot att vara blyg...?
Handlar inte stolthet lite om att man har fått för fasta principer? Eller att omgivningen har en för tydlig uppfattning om hur man ska bete sig? Och är det verkligen sin egen stolthet man försöker leva upp till då? Är det inte omgivningens? Man kanske inte vill skämma ut dem med att visa hur fel de haft under tiden som de känt dig - eller åtminstonde inte gnugga det i deras ansikten? Eller är man för blyg då...?
Jag skulle nog vilja påstå att den stora skillnaden är att:
- Blyghet handlar om att man är orolig för vad alla andra ska tycka om det efteråt.
- Stolthet handlar om att man är orolig för vad man själv ska tycka om det efteråt.
/Sandra
Kommentarer
Trackback
