En smula luft

Jag är av naturen en fredlig person, och de jag inte älskar, försöker jag tycka om. Min sämsta/bästa(?) egenskap är att jag oavsett situation ser alla parters sidor - och gör mig till en svår debattör, inte minst med mig själv.

Men det finns faktiskt saker jag inte tolererar hos andra:
Dumförklaring
Medventen självutplåning/Steriotyper
Likgiltlighet

Och speciellt inte i kombination! Samtliga ovanstående finns i serien Solsidan. Hur kan man då begära av mig att jag ska ha överséende med dessa faktorer för att upptäcka den minimala pinsamhetsfaktorn, och randomness-humorn som ligger under alla idiotiska karaktärer?
Att de försöker sprida lite humor i vardagen - fine - men det är inte ett schyst perspektiv de gör det ur. En av de bästa exemplerna på detta är huvudpersonen Alex's mamma, som dumförklaras som både paranoid (en vanlig egenskap i serien) och har svårt att gå vidare. P.g.a kommunikationssvårigheterna mellan henne och sonen så leder det allt som oftast till att hon får känslorna sårade, i scener som blandar brutal hänsynslöshet med oskyldig snubbelhumor. Kombinationen får mig lämna rummet, och missa upplösningen där fru Östgöte Dålig Skådespelare tittar på sin man med punch-linen "Är inte du riktigt klok Alex?!".

Vidare har vi alla dessa olika galna grannar, som med dålig timing pressar Alex tålamod. De representerar villkorslöst sina steriotypa idioter, utan att verka äga förmåga att kunna/vilja förändras, ens i det lilla.
Bilden jag får av Solsidan, vars avsnitt (säsong 1) jag tvingades se under en bussresa från Stockholm (längsta resan i mitt liv), är att det hade kunnat stanna vid "Dum serie", men som - på grund av sitt sjuka sätt att gestalta världen på ett sätt där det tragiska är skrattretande, så länge det inte händer mig - nu är "Hjärnvåldtäckt" med stora varningar.
Bör tillägas att min styvfar ser detta, och hans smak bör ifrågasättas, av sunda skäl!