En smula luft

Japp, och då följer man mediatrenden att skriva om Norge. Men vad gör man, när det finns så mycket att diskutera om i frågan? Jag kan bara ta ställning, dela med mig av det, och hoppas på att tillföra någonting nytt i läsarens ekvation.

Jag skulle kunna diskutera ironin i att terroristen som hålls skyldig inte - mot mångas förmodan - var en buskig karl ifrån Irak med "Gud" som ledstjärna, utan en medelmåtta, hyfsat snygg, med starka och ovanligt dumma åsikter. Jag skulle också kunna sympati-skriva om de stackars offren, eller skämta bort det med en norgehistoria. Av någon anledning känns allting lika smaklöst, för det jag reagera på är inte själva händelsen. Utan att andra reagerar på den.
Självklart är det bättre än ingenting. Men hysterin. Allt är en sensation.
För mig är det mest tragiska att liknande fenomen händer varje dag. Folk blir grundlurade - no news. Folk dör - no news. Skillnaden ligger i att det var i tillräckligt liten skala för att våra hjärnor kan fatta att det händer på riktigt, och tillräckligt nära för att vi ska kunna relatera till det.
Självklart är även jag illa berörd av den sida av människor som är ondskefulla. Och i vilken utsträckning sedan. Men å andra sidan lider yngre personer plågsammare dödar än så. Varje dag. Och imorgon, och nästa år.
Tv-reklamen handlar om utländska barn som sakta dör svältdöden. Det finns även tv-reklam om svenska, blonda barn som drömmer om att dansa balett på operan, eller medverka i film, i väntan på deras långsamma sjukdom ska sätta in nådastöten. Och kasserar lika mycket pengar.
Det ända argummentet jag kan komma på som rättfärdigar situationen är "lika mycket människovärde - lika mycket pengar". Men även det är tvivelaktigt, så vi å ena sidan kan spara liv, å andra sidan förverkliga drömmar. Och då är det inte människovärde vi pratar, utan livskvalitet, den lilla tid de har kvar. Livskvalitet är en lyx, och då ser jag hellre att jag spenderar pengar på barn och vuxna som fortfarande har en chans att överleva.
Känslokallt? Kanske. Men det ända sättet för mig att inte bli galen av det ofantliga lidande som utgör hälften av våra liv, är att tänka praktiskt. Jag klarar inte av att personligen engagera mig i alla mängder av de dödsfall som finns, men jag erkänner dess skala, dess innebörd och dess nödvändighet för att ursäkta det underbara som utgör andra halvan av livet.
Vilket också gäller Norgemassakern.