En smula luft

Det här är ett invecklat inlägg. Det är lika mycket en desperat annons efter någon som sett denna film, som ett sätt för mig att bearbeta de psykiska men jag fått av den (Inget drastiskt, bara lite...).

Filmens huvudperson utgjordes av krambjörnen Buttrig, och hästsvansprydda flickan Alice. Det var "Krambjörnarna i Underlandet".
För att bäst beskriva denna lite traumatiska upplevelse ska jag beskriva scen 1.

En rosa soluppgång lyser över molnlandet där krambjörnarna bor, och två stjärnor som legat på ett moln och sovit, sträcker på sina... armar? De svävar iväg och kameran filmar hur molnlandet vaknar till liv, accompanjerat av en kör som trallar "om du ler, om du ler".
Plötsligt störs paradiset av att björnen Buttrig (alla krambjörnar har Snövitsdvärg-namn) som borstar tänderna, plötsligt ser en gänglig kanin i spegeln istället för sin spegelbild. Kaninen hoppar ut, och filmens första vits bryter ut (- Vem är du? - Åh, nej, jag är sen! *kanin springer ut, Buttrig kommer efter, ropande* - Kom tillbaka Farbror Sen!")
Kaninen förklarar när han lugnat ner sig att han kommer från Underlandet, vars prinsessa blivit bortförd av den Kungliga Trollkarlen. Men eftersom inga bevis finns kommer Trollkarlen komma undan med sitt brått, och krönas till kung i prinsessans ställe.
Kaninen ber krambjörnarna Buttrig, Navan, Kramis (!) Modig, Lyckan, och Vänlig (ni börjar inse mina djupa skador, då jag inte sett filmen på år) att hitta prinsessan, och ett nytt sångnummer börjar (Är flickan på mitt kort bekant?), där björnarna letar jorden runt ett par minuter innan de ger upp. Buttrig har dock tur, och råkar sätta sig på samma parkbänk som en ung kille i keps, och han påstår sig känna igen flickan. Efter en detaljerad vägbeskrivning (- I huset därborta där) hittar de tjejen, men det är inte alls prinsessan - utan en doppelgänger, Alice, en "jag är ju bara mig, tråkiga, gamla, martyr-Alice".

Efter mardrömsliknande scener som omfattar kricket från en flamingorygg, en rappande "filurkatt" - Grevekatten - och en drake som (för er som sett Tim Burtons tappning) heter Jabberwokyn - stavning, någon? - men som enträget ber - Kalla mig Staaaaaan, det'e lättare att säga! är sensmoralen att man måste tro på sig själv. Ironi.
Överlever man så här långt är eftertexterna pryda med ett dansnummer där kramlejonet Modig dyker upp i förgrunden, och stirrande frågar publiken:
- Tårta med oliver i?!
Fin.

Känns detta igen? Ni har min fulla förståelse om ni försökt förtränga denna film, men under mina sju första år var detta en av mina favoriter, och fick mig länge säga saker som "På en gång, b-b-b-boss", "En baby-enhörning!" och klassikern "Glöm ej att i hatten va'".