För att göra skillnad!
Jag börjar inse att jag mest använt denna hemsida till att klaga...
Jag undrar varför det blev så? Kanske det en del av mig som förtrycks så hårt i min vardag, så det färgar naturligt mitt verbala språk? Eller är det en undermedveten handling, för att ge utlopp för livets besvikelse? Är det min Mr Hyde som spökar?
I vilket fall så är det ju inte en gnällkärring jag vill bli representerad som på min alldeles egna del av cyber-space, så här kommer istället lite sunda bokreferat, som jag tycker är värda ett getöga:
Ur Den trettonde historien, Diane Setterfield:
På samma sätt som man vårdar de dödas gravar, vårdar jag böckerna. Jag rengör dem, gör mindre reparationer, håller dem i gott skick. Och varje dag öppnar jag en volym eller två, läser några rader eller sidor, låter de glömda dödas röster genljuda i mitt huvud. Märker de, dessa döda författare, när deras böcker blir lästa? Visar sig ett nålstick av ljus i deras mörker? Känner deras själar den fjärderlätta beröringen av andras tankar som läser deras? Jag hoppas verkligen det. För det måste vara ensamt att vara död.
Det som är så bra med ovanstående bok är det fantastiska sättet det är skrivet på, det är en hyllning till författare, huvudpersoner, samlare och läsare. Och fast den har en varierande handling, lämnar man aldrig det röda tråden. Rekommenderas!
Ur Längtan, Margit Sandemo
Han var ungefär ett år nu, och en storvuxen, vildögd pojke. Svår att ha att göra med, hans vilja var starkare än alla andras. Inte minsta glimt av humor tycktes han äga. Tovor av stripigt hår hängde ned över hans gula ögon, men det svarta håret som täckt det mesta av hans kropp, var borta nu. Men ännu rös man häftigt till vid anblicken av detta otroliga ansikte. Han var inte så ful längre, som vid sin födelse. Nej, det var något annat som var så ohyggligt frånstötande, något illvilligt, som inte gick att peka på, det bara var där. Tengel hade sett ut som en demon men en tilldragande sådan. Hos Kolgrim fanns intet tilltalande. Kanske just därför kallade han på Yrjas medkänsla. --- Tarald såg de sällan eller aldrig i barnets närhet. Han skyggade som en skrämd häst inför anblicken av sin son. Det var som om han inte kunde förstå, att något så anskrämligt kunde komma ut av en så vacker kärlekssaga.
"Längtan" är fjärde boken ur Isfolket-serien på 47 delar, och är i stort en mycket läsvärd serie, som var min vän från tretton års ålder tills jag blev sexton. Som sådan är det en mycket nostalgisk saga för mig, men även bortsett från detta en insiktgivande bok, full av perspektiv och mångfald av människoöden.
Fler blir det inte, för då kanske inlägget blir så långt att ingen orkar läsa det, och det vore synd med tanke på att det tog evigheter att skriva citaten från bok till laptop. Och nu klagar jag visst igen...
Jag undrar varför det blev så? Kanske det en del av mig som förtrycks så hårt i min vardag, så det färgar naturligt mitt verbala språk? Eller är det en undermedveten handling, för att ge utlopp för livets besvikelse? Är det min Mr Hyde som spökar?
I vilket fall så är det ju inte en gnällkärring jag vill bli representerad som på min alldeles egna del av cyber-space, så här kommer istället lite sunda bokreferat, som jag tycker är värda ett getöga:
Ur Den trettonde historien, Diane Setterfield:
På samma sätt som man vårdar de dödas gravar, vårdar jag böckerna. Jag rengör dem, gör mindre reparationer, håller dem i gott skick. Och varje dag öppnar jag en volym eller två, läser några rader eller sidor, låter de glömda dödas röster genljuda i mitt huvud. Märker de, dessa döda författare, när deras böcker blir lästa? Visar sig ett nålstick av ljus i deras mörker? Känner deras själar den fjärderlätta beröringen av andras tankar som läser deras? Jag hoppas verkligen det. För det måste vara ensamt att vara död.
Det som är så bra med ovanstående bok är det fantastiska sättet det är skrivet på, det är en hyllning till författare, huvudpersoner, samlare och läsare. Och fast den har en varierande handling, lämnar man aldrig det röda tråden. Rekommenderas!
Ur Längtan, Margit Sandemo
Han var ungefär ett år nu, och en storvuxen, vildögd pojke. Svår att ha att göra med, hans vilja var starkare än alla andras. Inte minsta glimt av humor tycktes han äga. Tovor av stripigt hår hängde ned över hans gula ögon, men det svarta håret som täckt det mesta av hans kropp, var borta nu. Men ännu rös man häftigt till vid anblicken av detta otroliga ansikte. Han var inte så ful längre, som vid sin födelse. Nej, det var något annat som var så ohyggligt frånstötande, något illvilligt, som inte gick att peka på, det bara var där. Tengel hade sett ut som en demon men en tilldragande sådan. Hos Kolgrim fanns intet tilltalande. Kanske just därför kallade han på Yrjas medkänsla. --- Tarald såg de sällan eller aldrig i barnets närhet. Han skyggade som en skrämd häst inför anblicken av sin son. Det var som om han inte kunde förstå, att något så anskrämligt kunde komma ut av en så vacker kärlekssaga.
"Längtan" är fjärde boken ur Isfolket-serien på 47 delar, och är i stort en mycket läsvärd serie, som var min vän från tretton års ålder tills jag blev sexton. Som sådan är det en mycket nostalgisk saga för mig, men även bortsett från detta en insiktgivande bok, full av perspektiv och mångfald av människoöden.
Fler blir det inte, för då kanske inlägget blir så långt att ingen orkar läsa det, och det vore synd med tanke på att det tog evigheter att skriva citaten från bok till laptop. Och nu klagar jag visst igen...
Kommentarer
Postat av: Idifix
stackars Sunniva dy...
Trackback
