En smula luft

Hon var en besynnerlig person att skåda. Var hon vacker, eller hade hon bara en alldaglig aura av renhet runt sig?
Hennes skönhet låg inte i vem hon var, utan i vem hon hade potensialen att bli. Ett frestande renoveringsprojekt. Någon att lyfta fram till dess sanna natur, någon som ännu inte hittat sin väg, i ett samhälle där alla hade en väg. Man såg henne och tänkte ”Om…”.
Om hon hade haft smink.

Om hon hade kläder som framhävde hennes kurvor.

Om hon hade haft en mer smickrande hållning.

Om hon hade haft ett kvinnligare skratt.

Om hon log oftare, så att ögonbrynen inte låg så lågt.

 

Hon själv ansåg att hon hade sin väg. Säckiga kläder var bekväma, och sminket för bekymmersamt. Hon var av lat natur, och gjorde sig sällan bekymmer med sådant som hon ansåg överflödigt eller rent av onödigt.

 

Måhända då att hon varit vackrare om hon ansträngt sig. Men hon trodde inte det var värt det. Varför skulle hon bygga fasader av att vara någon annan? Var det inte en lögn – eller ett sätt att förvrida sanningen? Hon vaknade ju utan smink, hon somnade utan smink.
Hon misstyckte givetvis inte om någon annan sminkade sig, det fanns nog många skäl. Många gjorde det för att det var roligt, och så lät hon dem tycka.
Men hon tyckte inte det.

 

Och det var egentligen skit samma. För ju längre tid som gick, ju äldre hon blev, och ju längre tid hennes vänner funnits i hennes närhet, ju svårare blev frestelsen av att förändra. Man längtade efter att se henne ”blomma” på det sätt som de ansåg passade henne bäst, och tog minsta halmstrå att hitta viljan hos henne.

 

Tankars flykt och fantasi blev otäckt nära verklighet, vad det gällde anspelningar på hur hon kunde förändras. Hårklippningar, klänningar, röda läppar och skor krängdes verbalt runt henne som ormar, valde vägen åt henne. Som om vägen hon valt var för difus för att framgå. Som om det inte var en riktig väg.

I tjugo år fortsatte det. Hon växte, och väldigt lite förändrades. Hennes röst blev djupare av flera års funderingar, och tjockare av flera års förkyldningar.

Hennes former föll lite i kanterna, och kom snart tillbaka – beroende på hennes tillfälliga vanor.

Men de stora ”Om:en” kvarstod. Och omgivningen hade tvingat henne att försvara sin väg länge nog. Hon gav upp. Dags att bli vem hon hade potensial att bli.

/Vem jag kunde vara
Av: Diane Greenfield

Som titeln avslöjar är det dags för mig att vara djup igen. Kanske är det febern jag för tillfället inte kan skaka av mig, eller så är det den veckan i månaden.
Point is: det är skönt att skriva av sig, om än så lite.

Under vinters lopp har jag suttit i en kreativitetstorka som jag inte varit med om sedan mellanstadiet (något som den gången berodde på att jag fått för mig att skriva Harry Potter 5, och misslyckats ganska grovt med detta). Denna gång var anledningen vagare, och därför mindre lätt att åtgärda.

Utan att fördjupa mig vidare i dessa vaga omständigheter, går jag hellre vidare med att stolt meddela: jag är tillbaka!
Och mer sugen på att skapa än på länge! Skriva, rita, filma, bygga och sy - allt tar jag mig för, och med nöje dessutom. Nu gäller det bara att hitta ett projekt att ta ut det på, så är resten som gjort.

Tar tacksamt emot tips - involvera mig i galna planer!