Vem jag kunde vara
Hon var en besynnerlig person att skåda. Var hon vacker, eller hade hon bara en alldaglig aura av renhet runt sig?
Hennes skönhet låg inte i vem hon var, utan i vem hon hade potensialen att bli. Ett frestande renoveringsprojekt. Någon att lyfta fram till dess sanna natur, någon som ännu inte hittat sin väg, i ett samhälle där alla hade en väg. Man såg henne och tänkte ”Om…”.
Om hon hade haft smink.
Om hon hade kläder som framhävde hennes kurvor.
Om hon hade haft en mer smickrande hållning.
Om hon hade haft ett kvinnligare skratt.
Om hon log oftare, så att ögonbrynen inte låg så lågt.
Hon själv ansåg att hon hade sin väg. Säckiga kläder var bekväma, och sminket för bekymmersamt. Hon var av lat natur, och gjorde sig sällan bekymmer med sådant som hon ansåg överflödigt eller rent av onödigt.
Måhända då att hon varit vackrare om hon ansträngt sig. Men hon trodde inte det var värt det. Varför skulle hon bygga fasader av att vara någon annan? Var det inte en lögn – eller ett sätt att förvrida sanningen? Hon vaknade ju utan smink, hon somnade utan smink.
Hon misstyckte givetvis inte om någon annan sminkade sig, det fanns nog många skäl. Många gjorde det för att det var roligt, och så lät hon dem tycka.
Men hon tyckte inte det.
Och det var egentligen skit samma. För ju längre tid som gick, ju äldre hon blev, och ju längre tid hennes vänner funnits i hennes närhet, ju svårare blev frestelsen av att förändra. Man längtade efter att se henne ”blomma” på det sätt som de ansåg passade henne bäst, och tog minsta halmstrå att hitta viljan hos henne.
Tankars flykt och fantasi blev otäckt nära verklighet, vad det gällde anspelningar på hur hon kunde förändras. Hårklippningar, klänningar, röda läppar och skor krängdes verbalt runt henne som ormar, valde vägen åt henne. Som om vägen hon valt var för difus för att framgå. Som om det inte var en riktig väg.
I tjugo år fortsatte det. Hon växte, och väldigt lite förändrades. Hennes röst blev djupare av flera års funderingar, och tjockare av flera års förkyldningar.
Hennes former föll lite i kanterna, och kom snart tillbaka – beroende på hennes tillfälliga vanor.
Men de stora ”Om:en” kvarstod. Och omgivningen hade tvingat henne att försvara sin väg länge nog. Hon gav upp. Dags att bli vem hon hade potensial att bli.
/Vem jag kunde vara
Av: Diane Greenfield
Jag kommenterar här på din blogg.
Ja, jag håller med, det är mycket underligt, folk verkar tycka att det är acceptabelt på tv eller i spel, vad är skillnaden, det är fel båda två, men ingen klagar på serierna osv, mycket lustigt
Jag gillar din blogg btw :D
