En smula luft

... jag har tänkt...
På det här med nationalsången. Det verkar som att det inte finns någon som egentligen tycker om den, av olika anledningar.
Många patrioter anser den för "menlös", och det kan jag förstå. Den hyllar ju mer Norden i stort, och förtjänar den att vara en nationalsång - om den inte handlar om vår nation?
Många anti-rasister/anti-nationallister - å andra sidan - ser den ju som något slags hot mot vårat mångfaldiga samhälle, för att den någonstans utesluter alla de svenska medborgarna och enbart tilltalar de som (som Mr Malfoy skulle utryckt det) är "renblodiga". Jag håller givetvis inte med, men ser ändå att den fått någon slags nynationallistisk stämpel. Var nu den kom ifrån...
Rockfantasterna vill ha något ösigare, popfantasterna något mer aktuellt, dansbandsanhängarna vill spela upp en nyverision av ett band med svenskt dubbelnamn.

Så varför har vi kvar den? Jo, mångfald i all ära, men det är svårt att enas under en flagga när alla kännner olika. Axelryckning är en standardfras när man varken vill förolämpa eller verka för engagerad, och svenskarna i alla dess former har bemästrat tekniken. Så även i det här fallet, och nationalsången har fått stå kvar. "Upp till var och en om man vill sjunga den eller inte." 

Grubblare som jag är har jag efter mycket om och men tagit fram den självklara efterträdaren till vår gamla fria. En låt som Sverige vid milleniumskiftet kom överens om att låta representera landet, mer eller mindre offeciellt. En låt med fightingspirit, en låt med glöd och passion! En låt som är trallvänlig i sin enkelhet, men lett under en stark stämma blir ett dånande vrål från landet Lagom. Utan att förolämpa någon!

Jag tänker, naturligtvis, på Roger Pontare - När vindarna viskar mitt namn.

Att älska en sommar, är ingen konst.

Innerst inne längtar vi var och en efter dess älskvärda värme, dess svalkande vindar, och dess ljusa nätter. De nätter som under sitt flyktiga mörker delar med oss strålglansen av tusen stjärnor. Att föredra den över någon av våra övriga årstider – det är svårare. Den som av hela sitt hjärta förmår sig att njuta av den passionerade sommaren, är en person av levnadsglädje och sorglöshet, om så bara för en stund.

Men den som älskar våren, älskar dess renhet.

Det är den ärligaste kärleken av de fyra, för den kommer av spontana känslor, den morgonfriska solen, den blygsamma vinden. Vårens spröda knoppar och mjuka blomblad, hemkomsten av fåglar som vintern saknat. Fåglar som vintern kommer få längta efter för alltid.

För den som älskar vintern, är stark i sig själv.

Stark att ta emot den kyla som kommer, och stark nog att se de gyllene ögonblick som är viktigare. Stolt nog att stå över de råa stormarna, ljus nog att skildra det tidiga mörkret.

Dock finns det ännu en årstid, en årstid efter sommarens pigga stjärnor, och innan vinterns solida snöfall. En årstid av färg, en årstid av nakna träd och kall betong. Mörker som sakta närmar sig, fåglar som flyr dess grånad, på jakt efter den förlorade sommaren. Naturen åldras, vissnar, vittrar.

Hösten.

Tiden för eftertanke, tiden för nytänkande. En skatt för den som söker. Trädkronornas fyrverkerier lockar fram äventyraren och vandraren, och får poeten att gråta bittert över sin egen svaghet. Den får den starke att vekna, och den svage att blomma. Den varnar för ensamma nätter, den är en nostalgisk hyllning till sommarens lätta dagar.

Men i sig själv, sin kärna, är den av blygsam natur. Som i det tysta syr sina vissnande träd en klar skrud av rött och guld, och med sorg drar tillbaka sina blommor till jorden. Och lämnas ensam.

Hösten är en årstid för den vemodige, en årstid för mig.

(copyright)