En smula luft

Nu har jag ordbajsat ett par spontana inlägg, så här kommer ett som jag faktiskt är nöjd med:

På pappret har jag nu firat ett och ett halvt år som arbetslös, och prioriteras nu högt på Arbetsförmedlingens ”Svarta lista”. Det är jag som drar ner deras älskade genomsnitt, och deras annars så tjusiga statistik om att ”16 personer i Finspång fick jobb förra veckan”. Jag är svensken som Sverigedemokraterna ser som offer av för kraftig invandring, och det är mig Moderaterna syftar på när de kallar ungdomarna ambitionslösa.
Jag ska då passa på att påpeka att jag inte alls är ambitionslös (alla mina lärare och kära mor som vittne på detta). Och jag lider definitivt inte av svartsjuka mot de stackars invandrare som jobbar med städningen på kommunens högstadier, eller aggressioner mot pizzabagarna i stan. (”Det borde vara jag som står där och hyvlar kebab!”  Knappast.)

Och det har inte varit en lätt väg. Eller snarare: det har inte varit en kort väg.
Som börda och officiell medlem av Finspångs Forbidden Ones har jag skickats mellan Arbetsförmedlingen, som ivrigt gjort reklam för diverse bemanningsföretag (eftersom detta på papper räknas som ”tjänst”), Adecco, CommuniCare, Fredagskurser i CV, Arbetsförmedlingen igen, och nu lagom till årsskiftet befordras jag till ”Vuxen Arbetslös”. Detta innebär löneförhöjning, och dagsbetalning istället för timlön.
Det innebär också – aningen mer konsekvent – att jag får en personlig handläggare och många bekymrade rynkor. För nu ska mitt fall in under förstoringsglas – hur kommer det sig att denna trevliga lilla flicka inte får något jobb?

”Jag har sagt det förut, och jag säger det igen” svarar jag då ”För jag är nöjd” (spontant nummer av Anders och Putte).

Och det är faktiskt så. Jag ju inte bara varit arbetslös – det skulle jag aldrig klara. Jag jobbar. Ett genomsnitt på 5,5 timmar om dagen, fem dagar i veckan, med en stadig lön. Men det räcker inte. Arbetsförmedlingen vill pracka på mig minst tre CV-kurser till, ifall att, och så är det ju den där historien med motiveringexperten.

Om ytterligare 8 månader går utan att jag ”får ett jobb”, så är det McDonalds för hela slanten. Slanten som lär gå åt till hyra och resekostnader.  Slutet på karriärstegen ”Arbetslös” är ju som känt Socialbidrag.

/Sandra

Någonstans i den här underbara julkänslan så läste jag en artikel i Aftonbladet. Och ännu en... och ännu en! Alla julrelaterade och med fruktansvärt påklistrade leenden.
Triggern i sammanhanget var detta:http://publishme.se/2062994/entries/article/new/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14098884.ab

En hemskt dåligt formulerad och motiverad artikel om att Tomten bor i Finspång. Stolt äggskalle som jag är var min spontana tanke: Vasen vad kul om det vore så! Men som - om möjligt - ännu stoltare övertänkare började mina tankar så småningom springa ifrån mig. Och såhär lät det då:

Tänk om det är så? Tänk om tomten faktiskt bor i lilla Finspång, denna bortglömda del av det bortglömda Sverige? I så fall måste han ju, liksom alla stora namn, flytta nu! Inte minst för att undvika hänsynslösa fangirls, mänskliga tomtehatare och sympatisökande ledare för F.I.S.A*.
Är det här någonting som Aftonbladet tänkt på så är de onda människor. Att utsätta en så gammal man för sådan stress, och såhär dags om året! Han har väl att tänka på ändå!
Och har de inte tänkt på det så är det fasen på tiden! Var har personlig integritet tagit vägen? Gäller inte den för rödklädda tjocka män?

Det kan ju också vara en fint ifrån tidningens sida. Kanske redaktionen har slagit ihop sig med Tomten för att alla ska leta på fel ställen? Då tycker jag jättesynd om alla barn som ger sig ut i skogen för att leta efter honom!
Jag tänker skriva en historia om ett sådant barn... Så synd tycker jag om dem!

Sen är det här med "Årets julklapp". Vaddå, mata folk med stereotypiskt tänkande. Det riktigt skriker ju "Den här vill alla ha helst av allt", förutom den uppenbara reklamen för produkten/tjänsten i fråga. Och då kommer jag tillbaka till det lilla barnet. Kanske letar han/hon efter Tomten för att han/hon inte har råd med den där ultimata massarsekudden, eller Soda Streamern?
Julstress får man bara om man läser tidningen och har lite pressad framförhållning. Otherwise så går man där i sin egna värld och plockar upp (läs: köper) vad man stöter på, tar sig tid att pyssla till, och ger bort det när det närmar sig den 24:e.
Till och med städning är roligt med den inställningen, ta det från någon som alltid är i sin egna värld.
/Sandra


*Föreningen för Ideellt Stöd åt Alferna, grundad av Hermione Granger.

"I'm to shy to ask, I'm to proud to lose" sjöng de. Identifierar mig lite med det, men beundrar framför allt hur orden fångar en hel karaktärs beteende, förenklar det, och låter budskapet klinga fram till alla, och socialt acceptera det.
Jag tänker vara jättetråkig och inte avslöja vilka som sjunger, för risken finns - och är stor - att någon kommer kasta bort citatet på grund av fördommar mot gruppen, eller dess anhängare.
Överväg det ett par sekunder, det är fint skrivet.

Och det passar bra till inläggets ämne. Skillnaden mellan blyg och stolt. Stolthet handlar ju om en moralisk spärr, som man inte kan nedlåta sig under. Äro-relaterat. Man sätter sin heder på spel: man är för stolt.
Blyghet är något annat. Man har egentligen inget problem med situationen i teori, men i praktiken känner man sig plötsligt överväldigad av osäkerhet.
Exempel: Vägra hålla tal för klass/jobbkompisarna på avslutningen.
Om man är för stolt så vill man inte hålla talet, eftersom man tycker sig vara en för stor människa, med ett motsägande rykte för att utföra handlingen.
Om man är för blyg så vill man kanske hemskt gärna hålla talet, men på grund av sin egen underskattning av social förmåga så tvekar man och låter bli.

Men vänta lite... Man kan ju hemsk gärna vilja hålla talet även om man är för stolt - även om man kanske inte uppträder så? Så det är ju inte alls någon skillnad emot att vara blyg...?
Handlar inte stolthet lite om att man har fått för fasta principer? Eller att omgivningen har en för tydlig uppfattning om hur man ska bete sig? Och är det verkligen sin egen stolthet man försöker leva upp till då? Är det inte omgivningens? Man kanske inte vill skämma ut dem med att visa hur fel de haft under tiden som de känt dig - eller åtminstonde inte gnugga det i deras ansikten? Eller är man för blyg då...?

Jag skulle nog vilja påstå att den stora skillnaden är att:

• Blyghet handlar om att man är orolig för vad alla andra ska tycka om det efteråt.
• Stolthet handlar om att man är orolig för vad man själv ska tycka om det efteråt.

Över och Ut
/Sandra

För er som har mig som vän på facebook kommer det här bli lite av old news, för att inte tala om hur trötta ni måste vara på att höra det - men jag har klippt mig! Och inte bara topparna, enligt lång Sandratradition, utan en riktig frisyr, en riktig stil. Ett ganska stort steg med mycket vuxenpoäng.
Så ursäkta att jag tjatar, men prat är ett bra sätt att bli av med ovanan... Vi kan kalla det för att gå in håret verbalt, om det förklarar mer än det förvirrar.

Såhär var det: jag har ett långt tag gått och funderat på en radikal förändring - speciellt med hjälp av fantasifulla diskutioner med min gode vän Ida, och min galna syster Malin. Plötsligt spårade det hela ur en liten smula (lesbisk lastbilsförare, om jag får generallisera) och drömmen om att ta min håroskuld glittrade i deras ögon. Visst var det en frestande tanke, att göra en så omfattande skillnad och överraska alla, men samtidigt tror jag inte att det var speciellt "Sandrigt". Något som jag fortfarande ville vara på utsidan.
Så jag spottade mig i näven och satte ihop ett moodboard, alltså ett kollage av olika inspirationskällor. Hade velat lägga upp det, men har enbart ett knögligt A4 kvar... Googla "Lightning FFXIII haircut" så får ni dock fram många av bilderna.
Sen bar det av till mamma, och med hjälp av ovanstående Malin så diskuterade vi fram en genomförbar tolkning, utifrån alla de bilder jag hade (nej, alla föreställde inte en rosahårig tv-spelsikon). Så började det klippas. En halv konsumkasse försvann. Utan överdrivt - vi tänkte väga det.

Det hela avslutades av Malin, med mousse och plattång som sina vapen.

Ja, vad kan man säga? Håroskulden tagen, och jag känner mig stolt över initsiativet. För att inte tala om resultatet!
/Sandra