Irriterande serie-j*vel!
Jag är av naturen en fredlig person, och de jag inte älskar, försöker jag tycka om. Min sämsta/bästa(?) egenskap är att jag oavsett situation ser alla parters sidor - och gör mig till en svår debattör, inte minst med mig själv.
Men det finns faktiskt saker jag inte tolererar hos andra:
Dumförklaring
Medventen självutplåning/Steriotyper
Likgiltlighet
Och speciellt inte i kombination! Samtliga ovanstående finns i serien Solsidan. Hur kan man då begära av mig att jag ska ha överséende med dessa faktorer för att upptäcka den minimala pinsamhetsfaktorn, och randomness-humorn som ligger under alla idiotiska karaktärer?
Att de försöker sprida lite humor i vardagen - fine - men det är inte ett schyst perspektiv de gör det ur. En av de bästa exemplerna på detta är huvudpersonen Alex's mamma, som dumförklaras som både paranoid (en vanlig egenskap i serien) och har svårt att gå vidare. P.g.a kommunikationssvårigheterna mellan henne och sonen så leder det allt som oftast till att hon får känslorna sårade, i scener som blandar brutal hänsynslöshet med oskyldig snubbelhumor. Kombinationen får mig lämna rummet, och missa upplösningen där fru Östgöte Dålig Skådespelare tittar på sin man med punch-linen "Är inte du riktigt klok Alex?!".
Vidare har vi alla dessa olika galna grannar, som med dålig timing pressar Alex tålamod. De representerar villkorslöst sina steriotypa idioter, utan att verka äga förmåga att kunna/vilja förändras, ens i det lilla.
Bilden jag får av Solsidan, vars avsnitt (säsong 1) jag tvingades se under en bussresa från Stockholm (längsta resan i mitt liv), är att det hade kunnat stanna vid "Dum serie", men som - på grund av sitt sjuka sätt att gestalta världen på ett sätt där det tragiska är skrattretande, så länge det inte händer mig - nu är "Hjärnvåldtäckt" med stora varningar.
Bör tillägas att min styvfar ser detta, och hans smak bör ifrågasättas, av sunda skäl!
Men det finns faktiskt saker jag inte tolererar hos andra:
Dumförklaring
Medventen självutplåning/Steriotyper
Likgiltlighet
Och speciellt inte i kombination! Samtliga ovanstående finns i serien Solsidan. Hur kan man då begära av mig att jag ska ha överséende med dessa faktorer för att upptäcka den minimala pinsamhetsfaktorn, och randomness-humorn som ligger under alla idiotiska karaktärer?
Att de försöker sprida lite humor i vardagen - fine - men det är inte ett schyst perspektiv de gör det ur. En av de bästa exemplerna på detta är huvudpersonen Alex's mamma, som dumförklaras som både paranoid (en vanlig egenskap i serien) och har svårt att gå vidare. P.g.a kommunikationssvårigheterna mellan henne och sonen så leder det allt som oftast till att hon får känslorna sårade, i scener som blandar brutal hänsynslöshet med oskyldig snubbelhumor. Kombinationen får mig lämna rummet, och missa upplösningen där fru Östgöte Dålig Skådespelare tittar på sin man med punch-linen "Är inte du riktigt klok Alex?!".
Vidare har vi alla dessa olika galna grannar, som med dålig timing pressar Alex tålamod. De representerar villkorslöst sina steriotypa idioter, utan att verka äga förmåga att kunna/vilja förändras, ens i det lilla.
Bilden jag får av Solsidan, vars avsnitt (säsong 1) jag tvingades se under en bussresa från Stockholm (längsta resan i mitt liv), är att det hade kunnat stanna vid "Dum serie", men som - på grund av sitt sjuka sätt att gestalta världen på ett sätt där det tragiska är skrattretande, så länge det inte händer mig - nu är "Hjärnvåldtäckt" med stora varningar.
Bör tillägas att min styvfar ser detta, och hans smak bör ifrågasättas, av sunda skäl!
Framtiden?
Idag har det varit en komplicerad dag, på det sättet att det har varit förr VS framtids-tema på den.
Till att börja med snubblade jag över intro-sången, på en jättedålig mangaserie jag såg när jag var mindre (det är iallafall slutsatsen jag brukar dra när jag känner igen låtar, men inte kan plasera dem. Kristina från Duvemåla går under samma kategori).
Förutom att det påminde mig om hur det var förr, när man satt och kollade på tv-serier i vardagsrummet, utan faktum är att serien utspelar sig i FRAMTIDEN. Där finns biologutvecklade robotar, som synkar med sin "pilot" mentalt och fysiskt. Där finns också nya alien-kulturer, s.k Angels, som redan hunnit försöka överta världen en gång förut, misslyckats, men - i seriens början - tänker ge det ett försök till.
Året är 2015.
Min spontana reaktion är: så Japan tror (trodde) inte vi går under 2012? Det är ju betryggande. Min andra reaktion är mer: 201....... whaaaaaaaat? Serien gjordes 1995, hur tänkte de att vi skulle hinna allt det där på tjugo år?
Men ju mer jag tänker på det, så tycker jag mig minnas en serie "för de stora barnen" efter Bolibompa, som hette (ungefär) "Välkommen till 2015". Jag är inte säker på årtalet, men ungefär där någonstans.
Saken är den, att även i den serien hade man avancerad teknologi, som 100 % säker lögndektektor (som med flaschiga ljuseffekter skannade huvudet på karaktärerna), och - håll i hatten - telefonkiosker med video, så man kunde SE vem man pratade med. Mobilerna hade naturligtvis samma användningsområde.
Skrämd av de hemska tortyrredskap de hade (elektriska stolen hade fått en ny innebörd) tänkte jag "Som om det kommer hinna utvecklas på 20 år?" Mamma, som jag uttalade tanken högt inför, skakade på huvudet och sa tveksamt: "Jaaaa... vi får se". Mardrömmar i en månad...
Och vem kan glömma sommarlovsmorgonen "Vintergatan 5:a"? Och det var liksom nutid, med så avancerade tekniker.
Vad ska man tro nu då? Frågar man maya-indianerna har vi ingen framtid. Frågar man mig, så väntar jag fortfarande på de där robotarna, och kommer de inte, så fine, vi vill ju ändå inte bli en "I, robot".
Senare idag - för att nysta tillbaka ämnet - så pratade Sofia idag med sin gamle far, som detaljerat beskrev hur det fanns fler jobb för, och hur han jobbat som slusspojke som ung. Jag vet inte vad det är med gamla historier som gör att de låter så spännande, men det verkade vara så... motiverat att vara ung förr i tiden. Allt verkar så roligt! Katten också, man skulle ha lite mer äventyr för sig! Gå ut i snön en torsdagskväll som denna, och slå runt lite i spökstaden som Finspång blir efter sexhugget. Och dök det upp ett spöke, då hade man åtminstånde uppleft något spännande! Skulle bli ett bra blogginlägg...
Man borde kanske vara några stycken, ifall flera fick samma idé. Och så är det bra att vara många, så kan man med gemensamma krafter säga åt fjortonåringarna att "NU FÅR NI GÅ OCH LÄGGA ER!". Fast på en coolt sätt...
Vad sjutton, vad ska man göra med tiden innan framtiden blir förflutet? Måste hitta på något skojigare än att sitta vid datorn och humma...
Ah, det blir nog bra med det också!
Till att börja med snubblade jag över intro-sången, på en jättedålig mangaserie jag såg när jag var mindre (det är iallafall slutsatsen jag brukar dra när jag känner igen låtar, men inte kan plasera dem. Kristina från Duvemåla går under samma kategori).
Förutom att det påminde mig om hur det var förr, när man satt och kollade på tv-serier i vardagsrummet, utan faktum är att serien utspelar sig i FRAMTIDEN. Där finns biologutvecklade robotar, som synkar med sin "pilot" mentalt och fysiskt. Där finns också nya alien-kulturer, s.k Angels, som redan hunnit försöka överta världen en gång förut, misslyckats, men - i seriens början - tänker ge det ett försök till.
Året är 2015.
Min spontana reaktion är: så Japan tror (trodde) inte vi går under 2012? Det är ju betryggande. Min andra reaktion är mer: 201....... whaaaaaaaat? Serien gjordes 1995, hur tänkte de att vi skulle hinna allt det där på tjugo år?
Men ju mer jag tänker på det, så tycker jag mig minnas en serie "för de stora barnen" efter Bolibompa, som hette (ungefär) "Välkommen till 2015". Jag är inte säker på årtalet, men ungefär där någonstans.
Saken är den, att även i den serien hade man avancerad teknologi, som 100 % säker lögndektektor (som med flaschiga ljuseffekter skannade huvudet på karaktärerna), och - håll i hatten - telefonkiosker med video, så man kunde SE vem man pratade med. Mobilerna hade naturligtvis samma användningsområde.
Skrämd av de hemska tortyrredskap de hade (elektriska stolen hade fått en ny innebörd) tänkte jag "Som om det kommer hinna utvecklas på 20 år?" Mamma, som jag uttalade tanken högt inför, skakade på huvudet och sa tveksamt: "Jaaaa... vi får se". Mardrömmar i en månad...
Och vem kan glömma sommarlovsmorgonen "Vintergatan 5:a"? Och det var liksom nutid, med så avancerade tekniker.
Vad ska man tro nu då? Frågar man maya-indianerna har vi ingen framtid. Frågar man mig, så väntar jag fortfarande på de där robotarna, och kommer de inte, så fine, vi vill ju ändå inte bli en "I, robot".
Senare idag - för att nysta tillbaka ämnet - så pratade Sofia idag med sin gamle far, som detaljerat beskrev hur det fanns fler jobb för, och hur han jobbat som slusspojke som ung. Jag vet inte vad det är med gamla historier som gör att de låter så spännande, men det verkade vara så... motiverat att vara ung förr i tiden. Allt verkar så roligt! Katten också, man skulle ha lite mer äventyr för sig! Gå ut i snön en torsdagskväll som denna, och slå runt lite i spökstaden som Finspång blir efter sexhugget. Och dök det upp ett spöke, då hade man åtminstånde uppleft något spännande! Skulle bli ett bra blogginlägg...
Man borde kanske vara några stycken, ifall flera fick samma idé. Och så är det bra att vara många, så kan man med gemensamma krafter säga åt fjortonåringarna att "NU FÅR NI GÅ OCH LÄGGA ER!". Fast på en coolt sätt...
Vad sjutton, vad ska man göra med tiden innan framtiden blir förflutet? Måste hitta på något skojigare än att sitta vid datorn och humma...
Ah, det blir nog bra med det också!
Communicare och Disney-skandal!
First things first, dagen började med att jag gick till Communicare för att få en daglig dos av överpedagogisk-newbie-jobbcoach, direkt från Katrineholm, och den sunda atmosfären av arbetslösa tonåringar. Tjoho.
Efter att ha spenderat en halvtimme till att få en filmidé på papper, gjorde jag hål i några lösblad för att sätta i min pärm för "viktiga papper". Jag ska skriva viktiga saker på dem senare...
Men sen hände det något spännande! Jag hade möte med de två mest framstående kulturikonerna i Finspång (wooooow...) och jag fick se hur det blir på Kulturhuset! Visste ni att det ska bli en resturang där? Det gjorde inte jag, och det ser awesome ut! Vad som mer avhandlades på mötet måste jag dock hålla hemligt ett tag till, för först ska jag ha styrelsemöte med Filmföreningen.
Vidare gick jag till biblioteket och mötte upp Sofia där, och medan jag väntade på att hon skulle läsa ut Eragon smyglyssnade jag på några av barnen som tycktes visa intresse för böcker. Som social status kräver i den åldern började de tala om de mest aktuella filmerna, och fnissande lyssnade jag förtjust på referat till Transformers och Alvin och Gänget, när plötsligt:
"Jag trodde Oliver och Gänget var Alvin och Gänget" ... Oh no, he did not! Nu hatar jag Alvin och Gänget för alltid...
Avslutningsvis drog jag, Sofia och Pontus till Karlssons ställe (På taket... haha?) och pratade ut om hur jobbigt det är att bliva stur. Väldigt uppmuntrande, ironiskt nog.
Nu slappnar jag av med en grillad kyckling och honungste *.*
Jag måste skaffa en signaturhälsning.
Efter att ha spenderat en halvtimme till att få en filmidé på papper, gjorde jag hål i några lösblad för att sätta i min pärm för "viktiga papper". Jag ska skriva viktiga saker på dem senare...
Men sen hände det något spännande! Jag hade möte med de två mest framstående kulturikonerna i Finspång (wooooow...) och jag fick se hur det blir på Kulturhuset! Visste ni att det ska bli en resturang där? Det gjorde inte jag, och det ser awesome ut! Vad som mer avhandlades på mötet måste jag dock hålla hemligt ett tag till, för först ska jag ha styrelsemöte med Filmföreningen.
Vidare gick jag till biblioteket och mötte upp Sofia där, och medan jag väntade på att hon skulle läsa ut Eragon smyglyssnade jag på några av barnen som tycktes visa intresse för böcker. Som social status kräver i den åldern började de tala om de mest aktuella filmerna, och fnissande lyssnade jag förtjust på referat till Transformers och Alvin och Gänget, när plötsligt:
"Jag trodde Oliver och Gänget var Alvin och Gänget" ... Oh no, he did not! Nu hatar jag Alvin och Gänget för alltid...
Avslutningsvis drog jag, Sofia och Pontus till Karlssons ställe (På taket... haha?) och pratade ut om hur jobbigt det är att bliva stur. Väldigt uppmuntrande, ironiskt nog.
Nu slappnar jag av med en grillad kyckling och honungste *.*
Jag måste skaffa en signaturhälsning.
Pensionärspresentation och en sorglig fredagsbeskrivning:
Då var det slut på veckan, och dags för... avsluta den meningen åt mig, är ni snälla...
Sista dagen med fredaspensionärerna nr 1. Mycket sorglig avslutning, där jag mottog både kakor och choklad som tack-och-hejdå-presenter, något jag uppskattade enormt! Man vet att man är en riktig lärare när man får presenter!
Utan att bryta min tystnadsplikt vill jag ändå lista några av de olika karaktärer som förekom i denna grupp av datasugna gamlingar:
- Astrid Lindgren-kopian, som pratar EXAKT likadant som bakgrundsrösten i Salkråkan/Emil i Lönneberga-serierna!
- Gammel-Ove, vars största erfarenhet och livsnöje med datorer är att spela Harpan.
- Den sociala tanten, som har en telefonbok full med mailadresser, och inte en aning om hur hon ska skicka till dem.
Och en personlig favorit;
- Tanten som inte kan svenska, men som verkar begripa allt jag säger (inte så pratglad dock). Hon gav mig chockladen *.*
Nu återstår bara att göra Lillasyster nr 1 iordning inför ROCKPARTYT i mellanstadiets matsal. Kommer gå fort, för hon föredrar moderåd från Lillasyster nr 2, som tack och lov har kvällen fri - då hennes pojkvän är sjuk. Vilken toppenfredag jag har!
Tal till Det Blå Slottet
(En Smula Luft tar inte ansvar för följande: missförstådda interskämt, förolämpade företag - ehm... Disney - eller favoriserande av tecknade figurer. Tack på förhand.)
Nu är jag upprörd!
När jag var en liten 90-talist, överöstes jag med Disneyklassiker, som familjen samlades kring var fredagkväll (efter Disneydags såklart, som - hör och häpna - handlade om Goof-troop, Duck-tales, Ariel, Aladdin och INTE Kim Possible och hennes idiotiska ursäkt till handling).
De utvalda filmerna repeterades flitigt efter knäckande skol/dagisdagar, och tillsammans med min syster citerades karaktärerna med jämna mellanrum ("SLUTA HACKA PÅ MIG!", "Far jag kan inte få upp min kokosnöt!", "Å ja' som trodde vi skulle slå ihjäl dom?")
Thoose where the good days!
Jag vet inte var det gick snett? Först trodde jag att bristen av "Pongo och de 101 dalmantinerna" handlade om min nytillverkade lillebrors skräck för Cruella De Ville ("Kujella!!!"), men faktum var att något var i rörelse. Ingen lekte lejonklippan på skolgården längre, och helt plötsligt var det töntigt imitera en stenfigur från "Ringaren i Notredam".
Jag var förvisso en tönt, så det stoppade inte mig.
En tid av glömska följde, några få guldklimpar dök upp (Atlantis, Skattkammarplaneten osv.) innan jag återupptäckte de gamla barndomsminnena, mycket tack vare mina nya klasskamrater. Oturligt nog var detta i samma veva som det nya "DISNEY CHANNEL" (korstecken) lanserades, och även om det inte var första spiken i kistan, (Aladdin 3?) så var det defenitivt den som satt hårdast. Dubbad Hanna Montana, en Disneyprofil? Eller vad sägs som Phineas & Ferb, som bär Disneytraditionen att sjunga var tioende minut, likt en fackelbärare som får för sig att pissa på elden?
Mitt i denna veva av hatfulla smutskastningar, vill jag ändå trösta min generation med att det finns hopp! En dag kommer High School Musical-hysterin försvinna från kanalen, (de borde gett upp efter tvåan) och Kim Possible kommer retirera! "Tecknade Pärlor" och Disney-dags kommer ännu en gång vara höjdpunkter att se fram emot. Hur vet jag det? Jag har sett det.
I Disneys nya Trassel, maskrosfilmen som främst skapades för att rädda pengar, och lyfta 3D-tekniken än närmare sin helgonförklaring. Men där finns hopp! Den är inte karaktäriskt tecknad, den är ju faktiskt animerad, men där finns en känsla, som jag inte uppleft sen Mulan.
Där finns Fighting-spirit, halvgalna djur, humor (åh, den naiva humorn) och en bad ass skurklåt ("Mamma vet bäst")!
Och trots att jag många gånger måste blunda för självironin de använt sig av (som ett barn som utnyttjar sina ömma tår till att få folk att skratta), så är de på rätt väg. De behöver bara... en... ryggrad!
(P.S: För er som - mitt propagerande inlägg till trots - fortfarande tror att det är kört, så KASTA ETT GETÖGA åt Pixar, som är en grymt underskattad barnfilmsfabrikör.)
(P.P.S Dreamworks är dömda, jag menar "Shreck 4"? Nu går det utför....)
Nu är jag upprörd!
När jag var en liten 90-talist, överöstes jag med Disneyklassiker, som familjen samlades kring var fredagkväll (efter Disneydags såklart, som - hör och häpna - handlade om Goof-troop, Duck-tales, Ariel, Aladdin och INTE Kim Possible och hennes idiotiska ursäkt till handling).
De utvalda filmerna repeterades flitigt efter knäckande skol/dagisdagar, och tillsammans med min syster citerades karaktärerna med jämna mellanrum ("SLUTA HACKA PÅ MIG!", "Far jag kan inte få upp min kokosnöt!", "Å ja' som trodde vi skulle slå ihjäl dom?")
Thoose where the good days!
Jag vet inte var det gick snett? Först trodde jag att bristen av "Pongo och de 101 dalmantinerna" handlade om min nytillverkade lillebrors skräck för Cruella De Ville ("Kujella!!!"), men faktum var att något var i rörelse. Ingen lekte lejonklippan på skolgården längre, och helt plötsligt var det töntigt imitera en stenfigur från "Ringaren i Notredam".
Jag var förvisso en tönt, så det stoppade inte mig.
En tid av glömska följde, några få guldklimpar dök upp (Atlantis, Skattkammarplaneten osv.) innan jag återupptäckte de gamla barndomsminnena, mycket tack vare mina nya klasskamrater. Oturligt nog var detta i samma veva som det nya "DISNEY CHANNEL" (korstecken) lanserades, och även om det inte var första spiken i kistan, (Aladdin 3?) så var det defenitivt den som satt hårdast. Dubbad Hanna Montana, en Disneyprofil? Eller vad sägs som Phineas & Ferb, som bär Disneytraditionen att sjunga var tioende minut, likt en fackelbärare som får för sig att pissa på elden?
Mitt i denna veva av hatfulla smutskastningar, vill jag ändå trösta min generation med att det finns hopp! En dag kommer High School Musical-hysterin försvinna från kanalen, (de borde gett upp efter tvåan) och Kim Possible kommer retirera! "Tecknade Pärlor" och Disney-dags kommer ännu en gång vara höjdpunkter att se fram emot. Hur vet jag det? Jag har sett det.
I Disneys nya Trassel, maskrosfilmen som främst skapades för att rädda pengar, och lyfta 3D-tekniken än närmare sin helgonförklaring. Men där finns hopp! Den är inte karaktäriskt tecknad, den är ju faktiskt animerad, men där finns en känsla, som jag inte uppleft sen Mulan.
Där finns Fighting-spirit, halvgalna djur, humor (åh, den naiva humorn) och en bad ass skurklåt ("Mamma vet bäst")!
Och trots att jag många gånger måste blunda för självironin de använt sig av (som ett barn som utnyttjar sina ömma tår till att få folk att skratta), så är de på rätt väg. De behöver bara... en... ryggrad!
(P.S: För er som - mitt propagerande inlägg till trots - fortfarande tror att det är kört, så KASTA ETT GETÖGA åt Pixar, som är en grymt underskattad barnfilmsfabrikör.)
(P.P.S Dreamworks är dömda, jag menar "Shreck 4"? Nu går det utför....)
Ur en sjuk persons dagbok: Fenomenet Skagenröra
Jag är sjuk. På riktigt (idag iallafall). Örat dunkar i sjottistackt, och näsan är en besvärlig blandning mellan torr och rinnande. Då är det tur att det finns:
SKAGENRÖRA (... vafan, kan man inte ändra storlek på texten här...)
Skagenröran och jag har ett problemfyllt förflutet, som runnit upp i något som kan kallas hat-kärleksförhållandet. Trodde aldrig att det skulle hända mig, men här sitter jag, och oroar mig för att mackorna ska ta slut innan burken, och tvinga mig till desperata åtgärder - så som att baka eget bröd (katastrofvarning i små gula trianglar) eller äta direkt ur burken.
Den har en så skum konsistens bara, både mjuk, med bitar i, som i sin tur också är mjuka... Hmm... Det kan nog bäst liknas med en nyköpt päronkräm, som tydligt deklamerar: INGA BITAR, men så är det bitar iallafall... Inte äckligt, tvärtom, men konstigt...
Skräckblandad förtjusning är också (två) bra adjektiv, för det jag upplever genom detta himmelska gojs är underbart fruktansvärt, och fruktanskvärt underbart... Är're det här du kallar kärlek?
En annat hatkärleksförhållande i mitt liv är det till min far, vars dominerande kontakt nuförtiden sker över facebook-chaten (!?)
Exempel på krystad chathistorik:
Far - Tråkigt för Mats att hans pappa har gått bort (Mats är min bonuspappa)
True story... Pappa är min reallife Skagenröra!
SKAGENRÖRA (... vafan, kan man inte ändra storlek på texten här...)
Skagenröran och jag har ett problemfyllt förflutet, som runnit upp i något som kan kallas hat-kärleksförhållandet. Trodde aldrig att det skulle hända mig, men här sitter jag, och oroar mig för att mackorna ska ta slut innan burken, och tvinga mig till desperata åtgärder - så som att baka eget bröd (katastrofvarning i små gula trianglar) eller äta direkt ur burken.
Den har en så skum konsistens bara, både mjuk, med bitar i, som i sin tur också är mjuka... Hmm... Det kan nog bäst liknas med en nyköpt päronkräm, som tydligt deklamerar: INGA BITAR, men så är det bitar iallafall... Inte äckligt, tvärtom, men konstigt...
Skräckblandad förtjusning är också (två) bra adjektiv, för det jag upplever genom detta himmelska gojs är underbart fruktansvärt, och fruktanskvärt underbart... Är're det här du kallar kärlek?
En annat hatkärleksförhållande i mitt liv är det till min far, vars dominerande kontakt nuförtiden sker över facebook-chaten (!?)
Exempel på krystad chathistorik:
Far - Tråkigt för Mats att hans pappa har gått bort (Mats är min bonuspappa)
Jag - Ja, han åkte ju till stockholm i samma veva, så jag har inte hunnit fråga hur han mår..
Far - okej de är nog tufft
Jag - ja det skulle jag tro
tur att jag har min pappa kvar :)
Låååååååång paus uppstår....
Låååååååång paus uppstår....
Far - Krya på dig nu för ja ska jobba nu . kram
True story... Pappa är min reallife Skagenröra!
Alla hjärtans dag
Dagen för premiärskrivandet sitter jag i myskläder och är förkyld beyond compare... Ont i örat också, där fick jag för att jag gick utan mössa igår...
IGÅR... sorry, capslock... Igår, var jag nämligen med Sofia och två av tre småsyskon till bio i Norrköping! Efter att ha stressat från deltidsjobbet - datakurs för pensionärer - och hämtat de underbara tu (Lillebror gapande: "Jag har en flickvän!" Och Lillasyster muttrande: "Det här är den sämsta dagen på året...") reckordsprang vi alla fyra till bussen. Väl framme reckordsprang vi till bion... och efter bion reckordsprang vi hem...
Syskonen och Sofia sov på bussen, och själv slog jag mig ner längst bak och flörtade med en tvåårig gapstare, som envisades med att påkalla min uppmärksamhet genom att grimasera och dregla. Sött.
Sofia blev lite besviken på dagen, men sken snart upp igen när jag presenterade kvällens överraskning: en Geisha-chokladkaka!
Summa summarium var det en mycket lyckad dag, med trevligt sällskap kan man stressa obegränsat (nästan).
Bästa reklam idag: Comhems "Snabbt-stabilt-och-jätte-jätte-bra"!
Latincitat för idag: Natura abhorret a vacuo – "Naturen skyr tomrummet" (Carl von Linné)
IGÅR... sorry, capslock... Igår, var jag nämligen med Sofia och två av tre småsyskon till bio i Norrköping! Efter att ha stressat från deltidsjobbet - datakurs för pensionärer - och hämtat de underbara tu (Lillebror gapande: "Jag har en flickvän!" Och Lillasyster muttrande: "Det här är den sämsta dagen på året...") reckordsprang vi alla fyra till bussen. Väl framme reckordsprang vi till bion... och efter bion reckordsprang vi hem...
Syskonen och Sofia sov på bussen, och själv slog jag mig ner längst bak och flörtade med en tvåårig gapstare, som envisades med att påkalla min uppmärksamhet genom att grimasera och dregla. Sött.
Sofia blev lite besviken på dagen, men sken snart upp igen när jag presenterade kvällens överraskning: en Geisha-chokladkaka!
Summa summarium var det en mycket lyckad dag, med trevligt sällskap kan man stressa obegränsat (nästan).
Bästa reklam idag: Comhems "Snabbt-stabilt-och-jätte-jätte-bra"!
Latincitat för idag: Natura abhorret a vacuo – "Naturen skyr tomrummet" (Carl von Linné)
