Min unika barndomsfilm.
Det här är ett invecklat inlägg. Det är lika mycket en desperat annons efter någon som sett denna film, som ett sätt för mig att bearbeta de psykiska men jag fått av den (Inget drastiskt, bara lite...).
Filmens huvudperson utgjordes av krambjörnen Buttrig, och hästsvansprydda flickan Alice. Det var "Krambjörnarna i Underlandet".
För att bäst beskriva denna lite traumatiska upplevelse ska jag beskriva scen 1.
En rosa soluppgång lyser över molnlandet där krambjörnarna bor, och två stjärnor som legat på ett moln och sovit, sträcker på sina... armar? De svävar iväg och kameran filmar hur molnlandet vaknar till liv, accompanjerat av en kör som trallar "om du ler, om du ler".
Plötsligt störs paradiset av att björnen Buttrig (alla krambjörnar har Snövitsdvärg-namn) som borstar tänderna, plötsligt ser en gänglig kanin i spegeln istället för sin spegelbild. Kaninen hoppar ut, och filmens första vits bryter ut (- Vem är du? - Åh, nej, jag är sen! *kanin springer ut, Buttrig kommer efter, ropande* - Kom tillbaka Farbror Sen!")
Kaninen förklarar när han lugnat ner sig att han kommer från Underlandet, vars prinsessa blivit bortförd av den Kungliga Trollkarlen. Men eftersom inga bevis finns kommer Trollkarlen komma undan med sitt brått, och krönas till kung i prinsessans ställe.
Kaninen ber krambjörnarna Buttrig, Navan, Kramis (!) Modig, Lyckan, och Vänlig (ni börjar inse mina djupa skador, då jag inte sett filmen på år) att hitta prinsessan, och ett nytt sångnummer börjar (Är flickan på mitt kort bekant?), där björnarna letar jorden runt ett par minuter innan de ger upp. Buttrig har dock tur, och råkar sätta sig på samma parkbänk som en ung kille i keps, och han påstår sig känna igen flickan. Efter en detaljerad vägbeskrivning (- I huset därborta där) hittar de tjejen, men det är inte alls prinsessan - utan en doppelgänger, Alice, en "jag är ju bara mig, tråkiga, gamla, martyr-Alice".
Efter mardrömsliknande scener som omfattar kricket från en flamingorygg, en rappande "filurkatt" - Grevekatten - och en drake som (för er som sett Tim Burtons tappning) heter Jabberwokyn - stavning, någon? - men som enträget ber - Kalla mig Staaaaaan, det'e lättare att säga! är sensmoralen att man måste tro på sig själv. Ironi.
Överlever man så här långt är eftertexterna pryda med ett dansnummer där kramlejonet Modig dyker upp i förgrunden, och stirrande frågar publiken:
- Tårta med oliver i?!
Fin.
Känns detta igen? Ni har min fulla förståelse om ni försökt förtränga denna film, men under mina sju första år var detta en av mina favoriter, och fick mig länge säga saker som "På en gång, b-b-b-boss", "En baby-enhörning!" och klassikern "Glöm ej att i hatten va'".
Filmens huvudperson utgjordes av krambjörnen Buttrig, och hästsvansprydda flickan Alice. Det var "Krambjörnarna i Underlandet".
För att bäst beskriva denna lite traumatiska upplevelse ska jag beskriva scen 1.
En rosa soluppgång lyser över molnlandet där krambjörnarna bor, och två stjärnor som legat på ett moln och sovit, sträcker på sina... armar? De svävar iväg och kameran filmar hur molnlandet vaknar till liv, accompanjerat av en kör som trallar "om du ler, om du ler".
Plötsligt störs paradiset av att björnen Buttrig (alla krambjörnar har Snövitsdvärg-namn) som borstar tänderna, plötsligt ser en gänglig kanin i spegeln istället för sin spegelbild. Kaninen hoppar ut, och filmens första vits bryter ut (- Vem är du? - Åh, nej, jag är sen! *kanin springer ut, Buttrig kommer efter, ropande* - Kom tillbaka Farbror Sen!")
Kaninen förklarar när han lugnat ner sig att han kommer från Underlandet, vars prinsessa blivit bortförd av den Kungliga Trollkarlen. Men eftersom inga bevis finns kommer Trollkarlen komma undan med sitt brått, och krönas till kung i prinsessans ställe.
Kaninen ber krambjörnarna Buttrig, Navan, Kramis (!) Modig, Lyckan, och Vänlig (ni börjar inse mina djupa skador, då jag inte sett filmen på år) att hitta prinsessan, och ett nytt sångnummer börjar (Är flickan på mitt kort bekant?), där björnarna letar jorden runt ett par minuter innan de ger upp. Buttrig har dock tur, och råkar sätta sig på samma parkbänk som en ung kille i keps, och han påstår sig känna igen flickan. Efter en detaljerad vägbeskrivning (- I huset därborta där) hittar de tjejen, men det är inte alls prinsessan - utan en doppelgänger, Alice, en "jag är ju bara mig, tråkiga, gamla, martyr-Alice".
Efter mardrömsliknande scener som omfattar kricket från en flamingorygg, en rappande "filurkatt" - Grevekatten - och en drake som (för er som sett Tim Burtons tappning) heter Jabberwokyn - stavning, någon? - men som enträget ber - Kalla mig Staaaaaan, det'e lättare att säga! är sensmoralen att man måste tro på sig själv. Ironi.
Överlever man så här långt är eftertexterna pryda med ett dansnummer där kramlejonet Modig dyker upp i förgrunden, och stirrande frågar publiken:
- Tårta med oliver i?!
Fin.
Känns detta igen? Ni har min fulla förståelse om ni försökt förtränga denna film, men under mina sju första år var detta en av mina favoriter, och fick mig länge säga saker som "På en gång, b-b-b-boss", "En baby-enhörning!" och klassikern "Glöm ej att i hatten va'".
Ur en sjuk persons dagbok: Fenomenet Tidsmaskiner
De som känner mig sedan länge vet att en av mina stora passioner i livet är att vrida och vända på situationer, tills argumenten har bevisats till en tillfredställande nivå. Exempel på detta är "Flugan som är oberoende av omgivningen utanför bilen", som jag tvingade mina stackars morgontrötta busskamrater att gaffla igenom. Det tog ett tag för mig att inse att anledningen till att flugan inte är pressad mot bakrutan när bilen drar iväg på 50 km/h är för att bilens vindruta avleder luftmotståndent, och gör att flugan kan sväva oberoende i bilen, som om den stått stilla.
Iallafall: Här kommer en daglig fundering i samma anda. Temat är tidsmaskiner.
I ganska många filmer (och inte så få av de var otecknade - och därmed realistiskt trovärdiga) förekommer denna apparat. Problemet ligger inte i dess popularitet, utan hur de skulle kunna fungera i en verklig situation. Kriterierna är följande:
I detta alternativ utgår vi ifrån att en pärla som redan sätts fast på halsbandet inte går att påverka. Det förflutna är oföränderligt. För att då kunna resa i tiden utan att Objekt A påverkas av tiden som går runt denne, måste vi lita på att det finns alternativa halsband (dimensioner) där det förflutna ännu inte har skett.
Utan att fastna vid hur många - otroligt många - alternativa halsband som måste existera för att täcka varje sekund som gått på jorden (och som ständigt måste skapas nya i takt med att tiden i halsbanden går), går vi vidare.
Om nu Objekt A åker "tillbaka i tiden" (till ett av de alt. halsband där tiden ännu inte gått till aktuell nutid, för att Objekt A inte ska påverkas av tiden - mer än naturligt - som går i den egna dimensionen) så skulle de förändringar som där görs (T.ex förhindra sin ärkefiendes födelse) inte nödvändigtvis påverka det aktuella halsbandet, som Objekt A kom ifrån, där det förflutna förblir oföränderligt. Men för det Alter Ego av Objekt A som lever i det nya halsbandet, troligtvis fortfarande bebis, kommer pärlorna ta en annan form än vad förutbestämt var. Slutresultatet för Objekt A förblir detsamma som förut.
Är ni med så långt? DÅ tar vi "Isfolket tidsliknelse" nummer 2, där tiden liknas med ärtsoppa, istället för halsband. Här är händelserna ärtorna istället för pärlor, och till skillnad från förra exemplet så behöver det förflutna inte nödvändigtvis hända efter det framtida, även om det uppfattas så. Händelserna är inte "trädda på en tråd" utan ligger huller om buller i samma skål soppa. I detta exempel är det förflutna därför föränderligt.
Detta besparar oss tanken att det skulle finnas parallella dimensioner, eftersom tiden själv lever parallellt och flexibelt till sig självt. Därför skulle det i detta fall vara möjligt att resa genom tiden och påverka sitt öde, om det inte vore för "Tidsmaskinskriterie" numero dos.
För om Objekt A reste genom tiden till en annan "ärta", så finns det inget som garanterar att dennes personliga tideräkning också vrids tillbaka, av den logiska slutsatsen att han inte kan dubbla sig själv. Han kan inte existera samtidigt som sitt "bebis-jag". Om Objekt A skulle använda en tidsmaskin i detta fall, skulle resultatet bli som att spola tillbaka en VHS, han skulle kliva ur maskinen - bakläges - och tiden skulle upprepa sig i rewind, tills tiden är tillbakavriden till angett årtal.
Därefter skulle allt hända igen, frågan är hurvida de inblandade (alla) skulle komma ihåg att det hänt förut? Troligtvis inte, då det aldrig hänt. Och när Objekt A föds på nytt, är hans öde beseglat: han kommer någon gång i framtiden skapa en tidsmaskin, och på så sätt fånga alla i en evig tidscirkel. Bra sätt att ungå domedagen!
*Tidsresenär
Iallafall: Här kommer en daglig fundering i samma anda. Temat är tidsmaskiner.
I ganska många filmer (och inte så få av de var otecknade - och därmed realistiskt trovärdiga) förekommer denna apparat. Problemet ligger inte i dess popularitet, utan hur de skulle kunna fungera i en verklig situation. Kriterierna är följande:
- Ska kunna transportera Objekt A* från tidpunkt A, till tidspunkt B
- Behålla Objekt A oberoende från tidens gång (så att Objekt A inte blir bebis och försvinner under en resa på -100 år). Detta gäller naturligtvis maskinen med.
I detta alternativ utgår vi ifrån att en pärla som redan sätts fast på halsbandet inte går att påverka. Det förflutna är oföränderligt. För att då kunna resa i tiden utan att Objekt A påverkas av tiden som går runt denne, måste vi lita på att det finns alternativa halsband (dimensioner) där det förflutna ännu inte har skett.
Utan att fastna vid hur många - otroligt många - alternativa halsband som måste existera för att täcka varje sekund som gått på jorden (och som ständigt måste skapas nya i takt med att tiden i halsbanden går), går vi vidare.
Om nu Objekt A åker "tillbaka i tiden" (till ett av de alt. halsband där tiden ännu inte gått till aktuell nutid, för att Objekt A inte ska påverkas av tiden - mer än naturligt - som går i den egna dimensionen) så skulle de förändringar som där görs (T.ex förhindra sin ärkefiendes födelse) inte nödvändigtvis påverka det aktuella halsbandet, som Objekt A kom ifrån, där det förflutna förblir oföränderligt. Men för det Alter Ego av Objekt A som lever i det nya halsbandet, troligtvis fortfarande bebis, kommer pärlorna ta en annan form än vad förutbestämt var. Slutresultatet för Objekt A förblir detsamma som förut.
Är ni med så långt? DÅ tar vi "Isfolket tidsliknelse" nummer 2, där tiden liknas med ärtsoppa, istället för halsband. Här är händelserna ärtorna istället för pärlor, och till skillnad från förra exemplet så behöver det förflutna inte nödvändigtvis hända efter det framtida, även om det uppfattas så. Händelserna är inte "trädda på en tråd" utan ligger huller om buller i samma skål soppa. I detta exempel är det förflutna därför föränderligt.
Detta besparar oss tanken att det skulle finnas parallella dimensioner, eftersom tiden själv lever parallellt och flexibelt till sig självt. Därför skulle det i detta fall vara möjligt att resa genom tiden och påverka sitt öde, om det inte vore för "Tidsmaskinskriterie" numero dos.
För om Objekt A reste genom tiden till en annan "ärta", så finns det inget som garanterar att dennes personliga tideräkning också vrids tillbaka, av den logiska slutsatsen att han inte kan dubbla sig själv. Han kan inte existera samtidigt som sitt "bebis-jag". Om Objekt A skulle använda en tidsmaskin i detta fall, skulle resultatet bli som att spola tillbaka en VHS, han skulle kliva ur maskinen - bakläges - och tiden skulle upprepa sig i rewind, tills tiden är tillbakavriden till angett årtal.
Därefter skulle allt hända igen, frågan är hurvida de inblandade (alla) skulle komma ihåg att det hänt förut? Troligtvis inte, då det aldrig hänt. Och när Objekt A föds på nytt, är hans öde beseglat: han kommer någon gång i framtiden skapa en tidsmaskin, och på så sätt fånga alla i en evig tidscirkel. Bra sätt att ungå domedagen!
*Tidsresenär
För att göra skillnad!
Jag börjar inse att jag mest använt denna hemsida till att klaga...
Jag undrar varför det blev så? Kanske det en del av mig som förtrycks så hårt i min vardag, så det färgar naturligt mitt verbala språk? Eller är det en undermedveten handling, för att ge utlopp för livets besvikelse? Är det min Mr Hyde som spökar?
I vilket fall så är det ju inte en gnällkärring jag vill bli representerad som på min alldeles egna del av cyber-space, så här kommer istället lite sunda bokreferat, som jag tycker är värda ett getöga:
Ur Den trettonde historien, Diane Setterfield:
På samma sätt som man vårdar de dödas gravar, vårdar jag böckerna. Jag rengör dem, gör mindre reparationer, håller dem i gott skick. Och varje dag öppnar jag en volym eller två, läser några rader eller sidor, låter de glömda dödas röster genljuda i mitt huvud. Märker de, dessa döda författare, när deras böcker blir lästa? Visar sig ett nålstick av ljus i deras mörker? Känner deras själar den fjärderlätta beröringen av andras tankar som läser deras? Jag hoppas verkligen det. För det måste vara ensamt att vara död.
Det som är så bra med ovanstående bok är det fantastiska sättet det är skrivet på, det är en hyllning till författare, huvudpersoner, samlare och läsare. Och fast den har en varierande handling, lämnar man aldrig det röda tråden. Rekommenderas!
Ur Längtan, Margit Sandemo
Han var ungefär ett år nu, och en storvuxen, vildögd pojke. Svår att ha att göra med, hans vilja var starkare än alla andras. Inte minsta glimt av humor tycktes han äga. Tovor av stripigt hår hängde ned över hans gula ögon, men det svarta håret som täckt det mesta av hans kropp, var borta nu. Men ännu rös man häftigt till vid anblicken av detta otroliga ansikte. Han var inte så ful längre, som vid sin födelse. Nej, det var något annat som var så ohyggligt frånstötande, något illvilligt, som inte gick att peka på, det bara var där. Tengel hade sett ut som en demon men en tilldragande sådan. Hos Kolgrim fanns intet tilltalande. Kanske just därför kallade han på Yrjas medkänsla. --- Tarald såg de sällan eller aldrig i barnets närhet. Han skyggade som en skrämd häst inför anblicken av sin son. Det var som om han inte kunde förstå, att något så anskrämligt kunde komma ut av en så vacker kärlekssaga.
"Längtan" är fjärde boken ur Isfolket-serien på 47 delar, och är i stort en mycket läsvärd serie, som var min vän från tretton års ålder tills jag blev sexton. Som sådan är det en mycket nostalgisk saga för mig, men även bortsett från detta en insiktgivande bok, full av perspektiv och mångfald av människoöden.
Fler blir det inte, för då kanske inlägget blir så långt att ingen orkar läsa det, och det vore synd med tanke på att det tog evigheter att skriva citaten från bok till laptop. Och nu klagar jag visst igen...
Jag undrar varför det blev så? Kanske det en del av mig som förtrycks så hårt i min vardag, så det färgar naturligt mitt verbala språk? Eller är det en undermedveten handling, för att ge utlopp för livets besvikelse? Är det min Mr Hyde som spökar?
I vilket fall så är det ju inte en gnällkärring jag vill bli representerad som på min alldeles egna del av cyber-space, så här kommer istället lite sunda bokreferat, som jag tycker är värda ett getöga:
Ur Den trettonde historien, Diane Setterfield:
På samma sätt som man vårdar de dödas gravar, vårdar jag böckerna. Jag rengör dem, gör mindre reparationer, håller dem i gott skick. Och varje dag öppnar jag en volym eller två, läser några rader eller sidor, låter de glömda dödas röster genljuda i mitt huvud. Märker de, dessa döda författare, när deras böcker blir lästa? Visar sig ett nålstick av ljus i deras mörker? Känner deras själar den fjärderlätta beröringen av andras tankar som läser deras? Jag hoppas verkligen det. För det måste vara ensamt att vara död.
Det som är så bra med ovanstående bok är det fantastiska sättet det är skrivet på, det är en hyllning till författare, huvudpersoner, samlare och läsare. Och fast den har en varierande handling, lämnar man aldrig det röda tråden. Rekommenderas!
Ur Längtan, Margit Sandemo
Han var ungefär ett år nu, och en storvuxen, vildögd pojke. Svår att ha att göra med, hans vilja var starkare än alla andras. Inte minsta glimt av humor tycktes han äga. Tovor av stripigt hår hängde ned över hans gula ögon, men det svarta håret som täckt det mesta av hans kropp, var borta nu. Men ännu rös man häftigt till vid anblicken av detta otroliga ansikte. Han var inte så ful längre, som vid sin födelse. Nej, det var något annat som var så ohyggligt frånstötande, något illvilligt, som inte gick att peka på, det bara var där. Tengel hade sett ut som en demon men en tilldragande sådan. Hos Kolgrim fanns intet tilltalande. Kanske just därför kallade han på Yrjas medkänsla. --- Tarald såg de sällan eller aldrig i barnets närhet. Han skyggade som en skrämd häst inför anblicken av sin son. Det var som om han inte kunde förstå, att något så anskrämligt kunde komma ut av en så vacker kärlekssaga.
"Längtan" är fjärde boken ur Isfolket-serien på 47 delar, och är i stort en mycket läsvärd serie, som var min vän från tretton års ålder tills jag blev sexton. Som sådan är det en mycket nostalgisk saga för mig, men även bortsett från detta en insiktgivande bok, full av perspektiv och mångfald av människoöden.
Fler blir det inte, för då kanske inlägget blir så långt att ingen orkar läsa det, och det vore synd med tanke på att det tog evigheter att skriva citaten från bok till laptop. Och nu klagar jag visst igen...
