En smula luft

Att älska en sommar, är ingen konst.

Innerst inne längtar vi var och en efter dess älskvärda värme, dess svalkande vindar, och dess ljusa nätter. De nätter som under sitt flyktiga mörker delar med oss strålglansen av tusen stjärnor. Att föredra den över någon av våra övriga årstider – det är svårare. Den som av hela sitt hjärta förmår sig att njuta av den passionerade sommaren, är en person av levnadsglädje och sorglöshet, om så bara för en stund.

Men den som älskar våren, älskar dess renhet.

Det är den ärligaste kärleken av de fyra, för den kommer av spontana känslor, den morgonfriska solen, den blygsamma vinden. Vårens spröda knoppar och mjuka blomblad, hemkomsten av fåglar som vintern saknat. Fåglar som vintern kommer få längta efter för alltid.

För den som älskar vintern, är stark i sig själv.

Stark att ta emot den kyla som kommer, och stark nog att se de gyllene ögonblick som är viktigare. Stolt nog att stå över de råa stormarna, ljus nog att skildra det tidiga mörkret.

Dock finns det ännu en årstid, en årstid efter sommarens pigga stjärnor, och innan vinterns solida snöfall. En årstid av färg, en årstid av nakna träd och kall betong. Mörker som sakta närmar sig, fåglar som flyr dess grånad, på jakt efter den förlorade sommaren. Naturen åldras, vissnar, vittrar.

Hösten.

Tiden för eftertanke, tiden för nytänkande. En skatt för den som söker. Trädkronornas fyrverkerier lockar fram äventyraren och vandraren, och får poeten att gråta bittert över sin egen svaghet. Den får den starke att vekna, och den svage att blomma. Den varnar för ensamma nätter, den är en nostalgisk hyllning till sommarens lätta dagar.

Men i sig själv, sin kärna, är den av blygsam natur. Som i det tysta syr sina vissnande träd en klar skrud av rött och guld, och med sorg drar tillbaka sina blommor till jorden. Och lämnas ensam.

Hösten är en årstid för den vemodige, en årstid för mig.

(copyright)

Det här är ett invecklat inlägg. Det är lika mycket en desperat annons efter någon som sett denna film, som ett sätt för mig att bearbeta de psykiska men jag fått av den (Inget drastiskt, bara lite...).

Filmens huvudperson utgjordes av krambjörnen Buttrig, och hästsvansprydda flickan Alice. Det var "Krambjörnarna i Underlandet".
För att bäst beskriva denna lite traumatiska upplevelse ska jag beskriva scen 1.

En rosa soluppgång lyser över molnlandet där krambjörnarna bor, och två stjärnor som legat på ett moln och sovit, sträcker på sina... armar? De svävar iväg och kameran filmar hur molnlandet vaknar till liv, accompanjerat av en kör som trallar "om du ler, om du ler".
Plötsligt störs paradiset av att björnen Buttrig (alla krambjörnar har Snövitsdvärg-namn) som borstar tänderna, plötsligt ser en gänglig kanin i spegeln istället för sin spegelbild. Kaninen hoppar ut, och filmens första vits bryter ut (- Vem är du? - Åh, nej, jag är sen! *kanin springer ut, Buttrig kommer efter, ropande* - Kom tillbaka Farbror Sen!")
Kaninen förklarar när han lugnat ner sig att han kommer från Underlandet, vars prinsessa blivit bortförd av den Kungliga Trollkarlen. Men eftersom inga bevis finns kommer Trollkarlen komma undan med sitt brått, och krönas till kung i prinsessans ställe.
Kaninen ber krambjörnarna Buttrig, Navan, Kramis (!) Modig, Lyckan, och Vänlig (ni börjar inse mina djupa skador, då jag inte sett filmen på år) att hitta prinsessan, och ett nytt sångnummer börjar (Är flickan på mitt kort bekant?), där björnarna letar jorden runt ett par minuter innan de ger upp. Buttrig har dock tur, och råkar sätta sig på samma parkbänk som en ung kille i keps, och han påstår sig känna igen flickan. Efter en detaljerad vägbeskrivning (- I huset därborta där) hittar de tjejen, men det är inte alls prinsessan - utan en doppelgänger, Alice, en "jag är ju bara mig, tråkiga, gamla, martyr-Alice".

Efter mardrömsliknande scener som omfattar kricket från en flamingorygg, en rappande "filurkatt" - Grevekatten - och en drake som (för er som sett Tim Burtons tappning) heter Jabberwokyn - stavning, någon? - men som enträget ber - Kalla mig Staaaaaan, det'e lättare att säga! är sensmoralen att man måste tro på sig själv. Ironi.
Överlever man så här långt är eftertexterna pryda med ett dansnummer där kramlejonet Modig dyker upp i förgrunden, och stirrande frågar publiken:
- Tårta med oliver i?!
Fin.

Känns detta igen? Ni har min fulla förståelse om ni försökt förtränga denna film, men under mina sju första år var detta en av mina favoriter, och fick mig länge säga saker som "På en gång, b-b-b-boss", "En baby-enhörning!" och klassikern "Glöm ej att i hatten va'".

De som känner mig sedan länge vet att en av mina stora passioner i livet är att vrida och vända på situationer, tills argumenten har bevisats till en tillfredställande nivå. Exempel på detta är "Flugan som är oberoende av omgivningen utanför bilen", som jag tvingade mina stackars morgontrötta busskamrater att gaffla igenom. Det tog ett tag för mig att inse att anledningen till att flugan inte är pressad mot bakrutan när bilen drar iväg på 50 km/h är för att bilens vindruta avleder luftmotståndent, och gör att flugan kan sväva oberoende i bilen, som om den stått stilla.

Iallafall: Här kommer en daglig fundering i samma anda. Temat är tidsmaskiner.

I ganska många filmer (och inte så få av de var otecknade - och därmed realistiskt trovärdiga) förekommer denna apparat. Problemet ligger inte i dess popularitet, utan hur de skulle kunna fungera i en verklig situation. Kriterierna är följande:

1. Ska kunna transportera Objekt A* från tidpunkt A, till tidspunkt B
2. Behålla Objekt A oberoende från tidens gång (så att Objekt A inte blir bebis och försvinner under en resa på -100 år). Detta gäller naturligtvis maskinen med.

För att klara kriterie numero Uno måste vi först reda ut begreppet "Tid", och härmed kommer jag referera till en utredning av begreppet från bokserien "Isfolket". Där diskuteras två aktuella alternativ, det ena som liknar tiden som ett halsband, vars händelser utgör pärlorna på halsbandet. Föregående pärlas form och färg avgör formen på den pärla som kommer härnäst.
I detta alternativ utgår vi ifrån att en pärla som redan sätts fast på halsbandet inte går att påverka. Det förflutna är oföränderligt. För att då kunna resa i tiden utan att Objekt A påverkas av tiden som går runt denne, måste vi lita på att det finns alternativa halsband (dimensioner) där det förflutna ännu inte har skett.
Utan att fastna vid hur många - otroligt många - alternativa halsband som måste existera för att täcka varje sekund som gått på jorden (och som ständigt måste skapas nya i takt med att tiden i halsbanden går), går vi vidare.
Om nu Objekt A åker "tillbaka i tiden" (till ett av de alt. halsband där tiden ännu inte gått till aktuell nutid, för att Objekt A inte ska påverkas av tiden - mer än naturligt - som går i den egna dimensionen) så skulle de förändringar som där görs (T.ex förhindra sin ärkefiendes födelse) inte nödvändigtvis påverka det aktuella halsbandet, som Objekt A kom ifrån, där det förflutna förblir oföränderligt. Men för det Alter Ego av Objekt A som lever i det nya halsbandet, troligtvis fortfarande bebis, kommer pärlorna ta en annan form än vad förutbestämt var. Slutresultatet för Objekt A förblir detsamma som förut.
Är ni med så långt? DÅ tar vi "Isfolket tidsliknelse" nummer 2, där tiden liknas med ärtsoppa, istället för halsband. Här är händelserna ärtorna istället för pärlor, och till skillnad från förra exemplet så behöver det förflutna inte nödvändigtvis hända efter det framtida, även om det uppfattas så. Händelserna är inte "trädda på en tråd" utan ligger huller om buller i samma skål soppa. I detta exempel är det förflutna därför föränderligt.
Detta besparar oss tanken att det skulle finnas parallella dimensioner, eftersom tiden själv lever parallellt och flexibelt till sig självt. Därför skulle det i detta fall vara möjligt att resa genom tiden och påverka sitt öde, om det inte vore för "Tidsmaskinskriterie" numero dos.
För om Objekt A reste genom tiden till en annan "ärta", så finns det inget som garanterar att dennes personliga tideräkning också vrids tillbaka, av den logiska slutsatsen att han inte kan dubbla sig själv. Han kan inte existera samtidigt som sitt "bebis-jag". Om Objekt A skulle använda en tidsmaskin i detta fall, skulle resultatet bli som att spola tillbaka en VHS, han skulle kliva ur maskinen - bakläges - och tiden skulle upprepa sig i rewind, tills tiden är tillbakavriden till angett årtal.
Därefter skulle allt hända igen, frågan är hurvida de inblandade (alla) skulle komma ihåg att det hänt förut? Troligtvis inte, då det aldrig hänt. Och när Objekt A föds på nytt, är hans öde beseglat: han kommer någon gång i framtiden skapa en tidsmaskin, och på så sätt fånga alla i en evig tidscirkel. Bra sätt att ungå domedagen!

*Tidsresenär

Jag börjar inse att jag mest använt denna hemsida till att klaga...
Jag undrar varför det blev så? Kanske det en del av mig som förtrycks så hårt i min vardag, så det färgar naturligt mitt verbala språk? Eller är det en undermedveten handling, för att ge utlopp för livets besvikelse? Är det min Mr Hyde som spökar?
I vilket fall så är det ju inte en gnällkärring jag vill bli representerad som på min alldeles egna del av cyber-space, så här kommer istället lite sunda bokreferat, som jag tycker är värda ett getöga:

Ur Den trettonde historien, Diane Setterfield:

På samma sätt som man vårdar de dödas gravar, vårdar jag böckerna. Jag rengör dem, gör mindre reparationer, håller dem i gott skick. Och varje dag öppnar jag en volym eller två, läser några rader eller sidor, låter de glömda dödas röster genljuda i mitt huvud. Märker de, dessa döda författare, när deras böcker blir lästa? Visar sig ett nålstick av ljus i deras mörker? Känner deras själar den fjärderlätta beröringen av andras tankar som läser deras? Jag hoppas verkligen det. För det måste vara ensamt att vara död.

Det som är så bra med ovanstående bok är det fantastiska sättet det är skrivet på, det är en hyllning till författare, huvudpersoner, samlare och läsare. Och fast den har en varierande handling, lämnar man aldrig det röda tråden. Rekommenderas!

Ur Längtan, Margit Sandemo

Han var ungefär ett år nu, och en storvuxen, vildögd pojke. Svår att ha att göra med, hans vilja var starkare än alla andras. Inte minsta glimt av humor tycktes han äga. Tovor av stripigt hår hängde ned över hans gula ögon, men det svarta håret som täckt det mesta av hans kropp, var borta nu. Men ännu rös man häftigt till vid anblicken av detta otroliga ansikte. Han var inte så ful längre, som vid sin födelse. Nej, det var något annat som var så ohyggligt frånstötande, något illvilligt, som inte gick att peka på, det bara var där. Tengel hade sett ut som en demon  men en tilldragande sådan. Hos Kolgrim fanns intet tilltalande. Kanske just därför kallade han på Yrjas medkänsla. --- Tarald såg de sällan eller aldrig i barnets närhet. Han skyggade som en skrämd häst inför anblicken av sin son. Det var som om han inte kunde förstå, att något så anskrämligt kunde komma ut av en så vacker kärlekssaga.

"Längtan" är fjärde boken ur Isfolket-serien på 47 delar, och är i stort en mycket läsvärd serie, som var min vän från tretton års ålder tills jag blev sexton. Som sådan är det en mycket nostalgisk saga för mig, men även bortsett från detta en insiktgivande bok, full av perspektiv och mångfald av människoöden.


Fler blir det inte, för då kanske inlägget blir så långt att ingen orkar läsa det, och det vore synd med tanke på att det tog evigheter att skriva citaten från bok till laptop. Och nu klagar jag visst igen...

Jag är av naturen en fredlig person, och de jag inte älskar, försöker jag tycka om. Min sämsta/bästa(?) egenskap är att jag oavsett situation ser alla parters sidor - och gör mig till en svår debattör, inte minst med mig själv.

Men det finns faktiskt saker jag inte tolererar hos andra:
Dumförklaring
Medventen självutplåning/Steriotyper
Likgiltlighet

Och speciellt inte i kombination! Samtliga ovanstående finns i serien Solsidan. Hur kan man då begära av mig att jag ska ha överséende med dessa faktorer för att upptäcka den minimala pinsamhetsfaktorn, och randomness-humorn som ligger under alla idiotiska karaktärer?
Att de försöker sprida lite humor i vardagen - fine - men det är inte ett schyst perspektiv de gör det ur. En av de bästa exemplerna på detta är huvudpersonen Alex's mamma, som dumförklaras som både paranoid (en vanlig egenskap i serien) och har svårt att gå vidare. P.g.a kommunikationssvårigheterna mellan henne och sonen så leder det allt som oftast till att hon får känslorna sårade, i scener som blandar brutal hänsynslöshet med oskyldig snubbelhumor. Kombinationen får mig lämna rummet, och missa upplösningen där fru Östgöte Dålig Skådespelare tittar på sin man med punch-linen "Är inte du riktigt klok Alex?!".

Vidare har vi alla dessa olika galna grannar, som med dålig timing pressar Alex tålamod. De representerar villkorslöst sina steriotypa idioter, utan att verka äga förmåga att kunna/vilja förändras, ens i det lilla.
Bilden jag får av Solsidan, vars avsnitt (säsong 1) jag tvingades se under en bussresa från Stockholm (längsta resan i mitt liv), är att det hade kunnat stanna vid "Dum serie", men som - på grund av sitt sjuka sätt att gestalta världen på ett sätt där det tragiska är skrattretande, så länge det inte händer mig - nu är "Hjärnvåldtäckt" med stora varningar.
Bör tillägas att min styvfar ser detta, och hans smak bör ifrågasättas, av sunda skäl!

Idag har det varit en komplicerad dag, på det sättet att det har varit förr VS framtids-tema på den.
Till att börja med snubblade jag över intro-sången, på en jättedålig mangaserie jag såg när jag var mindre (det är iallafall slutsatsen jag brukar dra när jag känner igen låtar, men inte kan plasera dem. Kristina från Duvemåla går under samma kategori).
Förutom att det påminde mig om hur det var förr, när man satt och kollade på tv-serier i vardagsrummet, utan faktum är att serien utspelar sig i FRAMTIDEN. Där finns biologutvecklade robotar, som synkar med sin "pilot" mentalt och fysiskt. Där finns också nya alien-kulturer, s.k Angels, som redan hunnit försöka överta världen en gång förut, misslyckats, men - i seriens början - tänker ge det ett försök till.
Året är 2015.

Min spontana reaktion är: så Japan tror (trodde) inte vi går under 2012? Det är ju betryggande. Min andra reaktion är mer: 201....... whaaaaaaaat? Serien gjordes 1995, hur tänkte de att vi skulle hinna allt det där på tjugo år?
Men ju mer jag tänker på det, så tycker jag mig minnas en serie "för de stora barnen" efter Bolibompa, som hette (ungefär) "Välkommen till 2015". Jag är inte säker på årtalet, men ungefär där någonstans.
Saken är den, att även i den serien hade man avancerad teknologi, som 100 % säker lögndektektor (som med flaschiga ljuseffekter skannade huvudet på karaktärerna), och - håll i hatten - telefonkiosker med video, så man kunde SE vem man pratade med. Mobilerna hade naturligtvis samma användningsområde.
Skrämd av de hemska tortyrredskap de hade (elektriska stolen hade fått en ny innebörd) tänkte jag "Som om det kommer hinna utvecklas på 20 år?" Mamma, som jag uttalade tanken högt inför, skakade på huvudet och sa tveksamt: "Jaaaa... vi får se". Mardrömmar i en månad...
Och vem kan glömma sommarlovsmorgonen "Vintergatan 5:a"? Och det var liksom nutid, med så avancerade tekniker.
Vad ska man tro nu då? Frågar man maya-indianerna har vi ingen framtid. Frågar man mig, så väntar jag fortfarande på de där robotarna, och kommer de inte, så fine, vi vill ju ändå inte bli en "I, robot".

Senare idag - för att nysta tillbaka ämnet - så pratade Sofia idag med sin gamle far, som detaljerat beskrev hur det fanns fler jobb för, och hur han jobbat som slusspojke som ung. Jag vet inte vad det är med gamla historier som gör att de låter så spännande, men det verkade vara så... motiverat att vara ung förr i tiden. Allt verkar så roligt! Katten också, man skulle ha lite mer äventyr för sig! Gå ut i snön en torsdagskväll som denna, och slå runt lite i spökstaden som Finspång blir efter sexhugget. Och dök det upp ett spöke, då hade man åtminstånde uppleft något spännande! Skulle bli ett bra blogginlägg...
Man borde kanske vara några stycken, ifall flera fick samma idé. Och så är det bra att vara många, så kan man med gemensamma krafter säga åt fjortonåringarna att "NU FÅR NI GÅ OCH LÄGGA ER!". Fast på en coolt sätt...

Vad sjutton, vad ska man göra med tiden innan framtiden blir förflutet? Måste hitta på något skojigare än att sitta vid datorn och humma...

Ah, det blir nog bra med det också!

First things first, dagen började med att jag gick till Communicare för att få en daglig dos av överpedagogisk-newbie-jobbcoach, direkt från Katrineholm, och den sunda atmosfären av arbetslösa tonåringar. Tjoho.
Efter att ha spenderat en halvtimme till att få en filmidé på papper, gjorde jag hål i några lösblad för att sätta i min pärm för "viktiga papper". Jag ska skriva viktiga saker på dem senare...
Men sen hände det något spännande! Jag hade möte med de två mest framstående kulturikonerna i Finspång (wooooow...) och jag fick se hur det blir på Kulturhuset! Visste ni att det ska bli en resturang där? Det gjorde inte jag, och det ser awesome ut! Vad som mer avhandlades på mötet måste jag dock hålla hemligt ett tag till, för först ska jag ha styrelsemöte med Filmföreningen.

Vidare gick jag till biblioteket och mötte upp Sofia där, och medan jag väntade på att hon skulle läsa ut Eragon smyglyssnade jag på några av barnen som tycktes visa intresse för böcker. Som social status kräver i den åldern började de tala om de mest aktuella filmerna, och fnissande lyssnade jag förtjust på referat till Transformers och Alvin och Gänget, när plötsligt:
"Jag trodde Oliver och Gänget var Alvin och Gänget" ... Oh no, he did not! Nu hatar jag Alvin och Gänget för alltid...

Avslutningsvis drog jag, Sofia och Pontus till Karlssons ställe (På taket... haha?) och pratade ut om hur jobbigt det är att bliva stur. Väldigt uppmuntrande, ironiskt nog.

Nu slappnar jag av med en grillad kyckling och honungste *.*

Jag måste skaffa en signaturhälsning.

(En Smula Luft tar inte ansvar för följande: missförstådda interskämt, förolämpade företag - ehm... Disney - eller favoriserande av tecknade figurer. Tack på förhand.)

Nu är jag upprörd!

När jag var en liten 90-talist, överöstes jag med Disneyklassiker, som familjen samlades kring var fredagkväll (efter Disneydags såklart, som - hör och häpna - handlade om Goof-troop, Duck-tales, Ariel, Aladdin och INTE Kim Possible och hennes idiotiska ursäkt till handling).
De utvalda filmerna repeterades flitigt efter knäckande skol/dagisdagar, och tillsammans med min syster citerades karaktärerna med jämna mellanrum ("SLUTA HACKA PÅ MIG!", "Far jag kan inte få upp min kokosnöt!", "Å ja' som trodde vi skulle slå ihjäl dom?")
Thoose where the good days!

Jag vet inte var det gick snett? Först trodde jag att bristen av "Pongo och de 101 dalmantinerna" handlade om min nytillverkade lillebrors skräck för Cruella De Ville ("Kujella!!!"), men faktum var att något var i rörelse. Ingen lekte lejonklippan på skolgården längre, och helt plötsligt var det töntigt imitera en stenfigur från "Ringaren i Notredam".
Jag var förvisso en tönt, så det stoppade inte mig.

En tid av glömska följde, några få guldklimpar dök upp (Atlantis, Skattkammarplaneten osv.) innan jag återupptäckte de gamla barndomsminnena, mycket tack vare mina nya klasskamrater. Oturligt nog var detta i samma veva som det nya "DISNEY CHANNEL" (korstecken) lanserades, och även om det inte var första spiken i kistan, (Aladdin 3?) så var det defenitivt den som satt hårdast. Dubbad Hanna Montana, en Disneyprofil? Eller vad sägs som Phineas & Ferb, som bär Disneytraditionen att sjunga var tioende minut, likt en fackelbärare som får för sig att pissa på elden?

Mitt i denna veva av hatfulla smutskastningar, vill jag ändå trösta min generation med att det finns hopp! En dag kommer High School Musical-hysterin försvinna från kanalen, (de borde gett upp efter tvåan) och Kim Possible kommer retirera! "Tecknade Pärlor" och Disney-dags kommer ännu en gång vara höjdpunkter att se fram emot. Hur vet jag det? Jag har sett det.
I Disneys nya Trassel, maskrosfilmen som främst skapades för att rädda pengar, och lyfta 3D-tekniken än närmare sin helgonförklaring. Men där finns hopp! Den är inte karaktäriskt tecknad, den är ju faktiskt animerad, men där finns en känsla, som jag inte uppleft sen Mulan.
Där finns Fighting-spirit, halvgalna djur, humor (åh, den naiva humorn) och en bad ass skurklåt ("Mamma vet bäst")!
Och trots att jag många gånger måste blunda för självironin de använt sig av (som ett barn som utnyttjar sina ömma tår till att få folk att skratta), så är de på rätt väg. De behöver bara... en... ryggrad!

(P.S: För er som - mitt propagerande inlägg till trots - fortfarande tror att det är kört, så KASTA ETT GETÖGA åt Pixar, som är en grymt underskattad barnfilmsfabrikör.)

(P.P.S Dreamworks är dömda, jag menar "Shreck 4"? Nu går det utför....)

Jag är sjuk. På riktigt (idag iallafall). Örat dunkar i sjottistackt, och näsan är en besvärlig blandning mellan torr och rinnande. Då är det tur att det finns:
SKAGENRÖRA (... vafan, kan man inte ändra storlek på texten här...)
Skagenröran och jag har ett problemfyllt förflutet, som runnit upp i något som kan kallas hat-kärleksförhållandet. Trodde aldrig att det skulle hända mig, men här sitter jag, och oroar mig för att mackorna ska ta slut innan burken, och tvinga mig till desperata åtgärder - så som att baka eget bröd (katastrofvarning i små gula trianglar) eller äta direkt ur burken.
Den har en så skum konsistens bara, både mjuk, med bitar i, som i sin tur också är mjuka... Hmm... Det kan nog bäst liknas med en nyköpt päronkräm, som tydligt deklamerar: INGA BITAR,  men så är det bitar iallafall... Inte äckligt, tvärtom, men konstigt...
Skräckblandad förtjusning är också (två) bra adjektiv, för det jag upplever genom detta himmelska gojs är  underbart fruktansvärt, och fruktanskvärt underbart... Är're det här du kallar kärlek?

En annat hatkärleksförhållande i mitt liv är det till min far, vars dominerande kontakt nuförtiden sker över facebook-chaten (!?)
Exempel på krystad chathistorik:

True story... Pappa är min reallife Skagenröra!

Dagen för premiärskrivandet sitter jag i myskläder och är förkyld beyond compare... Ont i örat också, där fick jag för att jag gick utan mössa igår...
IGÅR... sorry, capslock... Igår, var jag nämligen med Sofia och två av tre småsyskon till bio i Norrköping! Efter att ha stressat från deltidsjobbet - datakurs för pensionärer - och hämtat de underbara tu (Lillebror gapande: "Jag har en flickvän!" Och Lillasyster muttrande: "Det här är den sämsta dagen på året...") reckordsprang vi alla fyra till bussen. Väl framme reckordsprang vi till bion... och efter bion reckordsprang vi hem...
Syskonen och Sofia sov på bussen, och själv slog jag mig ner längst bak och flörtade med en tvåårig gapstare, som envisades med att påkalla min uppmärksamhet genom att grimasera och dregla. Sött.
Sofia blev lite besviken på dagen, men sken snart upp igen när jag presenterade kvällens överraskning: en Geisha-chokladkaka!
Summa summarium var det en mycket lyckad dag, med trevligt sällskap kan man stressa obegränsat (nästan).

Bästa reklam idag: Comhems "Snabbt-stabilt-och-jätte-jätte-bra"!

Latincitat för idag: Natura abhorret a vacuo – "Naturen skyr tomrummet" (Carl von Linné)